Det osexiga svenska barndopet

Prästen Jonatan diskuterar dopet och dess framtid på sin blogg. Här är min kommentar:

Dopet har enligt klassisk svensk luthersk modell utformats som en rigid ofrivillig tradition – snarare än något som folk verkligen vill göra och som har med religionens känslor i sig att göra. Det kan såklart funka, men bara om folk verkligen tycker om det som en tradition likt man gör med tex julafton och midsommar. Och jag vet inte hur det är med er, men det är sällan jag hör folk tala varmt om dopet som något de gillar på samma sätt som folk kan gå och längta efter julpyssel osv…

Dopet är minst sagt osexigt och ointressant på alla sätt – en slags arkaisk gråsosse-ceremoni som osar pensionärsförväntningar lång väg. Man kan tro att det skapades ur samma defekta kreativa lusta som det som skapade miljonprogrammen eller fackmöten på Handels.

Dopet handlar om en skrikande skrynklig rosa unge som någon gråtråkig präst häller iskallt vatten under åsynen av nervösa föräldrar. Det finns väldigt lite i det som lockar folk utom en massa äldre tanter och gubbar som hoppas på gratis kaffe efteråt. Ta en kaka till och nicka berömmande åt Eva-Britt för hennes fina bullbak. Hur gör hon egentligen med bullarna för att få dem så saftiga?

Jag kan bara göra en jämförelse med hur enormt mycket mer stake och själ det trots allt finns i vuxendop utomhus i en flod, likt man gör/gjorde i sydstaterna. Blev rejält påmind om hur otroligt mycket mer karismatiskt det är när jag såg om filmen ”O brother where art thou” härom dagen…

Humor är inte allt den filmen förmedlar, den visar även kristendomen när den är som allra mest förförisk i den berömda dopscenen till Allison Krauss musik. Tro mig på den punkten – jag är helhjärtad ateist, men det är nästan så att jag känner sug efter att kasta mig en floden när scenen med dopet är till den vackra old time-musiken. Save me brother! I can feel the Lord!

Nu är det ju såklart inte lätt att bara sätt igång att göra något karismatiskt, då blir det lätt som när supervita människor med glansig blick, pastellkläder, sidbena och en gitarr försöker sjunga ”svängig” gospel tillsammans med Kjell Lönnå…

Så min cyniska slutsats är att det är kört för barndopet inom svenska kyrkan. Det är för mycket som måste ändras som inte kan ändras.

Det kommer fortsätta minska och jag ser inget större fel i det heller, eftersom rimligen bör man först som någorlunda uppvuxen och mentalt mogen få välja sin religiösa väg i livet. Det beslutet ska föräldrar inte få göra åt sina barn, även om dopet såklart saknar egentlig betydelse för alla oss ateister (dvs ingen skada skedd).

Framtidens generationer vill få reptilhjärnan stimulerad för att de ska bry sig om religiösa ceremonier eftersom den påtvingade ”traditionsvariabeln” allt mer försvinner. Allt ett klassiskt barndop stimulerar idag är sömnbegäret. Det där manuset som svenska kyrkan bygger upp sin syn på dopet måste slängas och skrivas om från början till att först och främst handla om vuxna människor, dvs inte bara korrigeras kring ritualer och praxis under och inför ceremonin. Något är så grundläggande fel med ett barndop att det inte kan korrigeras hur man än försöker.

Annonser
Det här inlägget postades i Religioner. Bokmärk permalänken.