Modigt, men tyvärr farligt.

Den fyraårige pojken blev svårt slagen av sin pappa i en fullsatt tunnelbanevagn. Då ingrep Maria Lundin, 28. Hon tog nackgrepp på mannen, höll fast honom och larmade polisen. Nu har 55-åringen dömts till fängelse. – Aftonbladet.

Jag tycker vårt lands regler kring sådant här är skit.  Samtidigt som det är lag på att vi ska ingripa om vi ser misshandel, så finns det lagar som är jättehårda kring hur mycket man får ingripa.

Det är ju modigt, men fullständigt livsfarligt, att ta strupgrepp/nackgrepp på en främmande person. Du har ju ingen aning om hur stark personen är och hur farligt det kan bli för dig själv. Det kvittar om du själv har svart bälte.

Du kan hur lätt som helst själv bli offret för en starkare och farligare person och sådant sker jätteofta i samhället när folk går emellan. Tyvärr. Hade det varit en hypotetisk fara för den ingripande hade jag varit så hysterisk som jag kanske låter – nu är jag benhård realist. Folk blir hela tiden skadade när de ingriper mot brottslingar. Hela tiden.

Det kloka, instinktiva man borde få göra är ju att slå ner/stoppa 55åringen precis som man själv vill. Med valfritt tillhygge, en påk eller flaska, vad som än finns, utan att behöva oroa sig för konsekvenserna ifall man skadar svinet. Men icke.

Du ska ingripa, men gud nåde dig om du skadar personen du ingriper mot.Övervåld mot personen kallas det. För tydligen kan man alltså i stridens hetta, med fara för sitt eget liv, förväntas kunna bedöma exakt hur mycket våld man ska bruka. Ungefär som man ska veta hur mycket man måste trycka på ringklockan för att det ska ringa. Inte för hårt, inte för mycket. På den nivån likställer juristerna det hela faktiskt.

Du ska alltså vara en ninja/kommandosoldat med disciplinerad expertkontroll över din kampförmåga så att du inte skadar din motståndare. Jag måste ha missat den grundskolekurs som självklart måste finnas som lär alla medborgare att bli kampsportsexperter. My bad.

Inte konstigt att de flesta, helt sunt, skiter i att ingripa när man behöver oroa sig för att begå ett brott i akten – kanske få fängelse för att man skadar ett svin. Det är ju farligt och läskigt nog att gå in i strid med någon utan att man ska behöva känna att man måste vara 100% expert på att slåss och avväpna folk också.

Skitland med en schizofren skitlag. Om jag ser någon misshandlar någon som är försvarslös, som alltså riskerar permanenta skador, eller sitt liv – då ska inte det existera några som helst rättigheter för den personen längre. Jag ska inte behöva oroa mig för mer än min egen hälsa. Det är svårt nog bara det för alla vi som inte är ninjor som kan kanalisera chi mitt i stridens hetta när adrenalinet flödar.

Nej, då ska jag få bruka precis det våld jag kan för att avsluta misshandeln och faran för den andra personen. Om det så är att jag skjuter svinet till döds i värsta fall. På den här punkten är USA ett föregångsland där man faktiskt har rätt att döda en annan människa i vissa lägen när hot ligger för ens eget liv – något inte ens poliser under beskjutning har i det här jävla naiva jantelandet där försiktighetsprinciper fanimig tar död på folk! Det är självklart inget idealläge ifall man dödar någon annan, och det ska såklart utredas.

Men så fort mitt eller någon annans liv står i fara så ska jag få bruka det våld jag vill för att klara mig ur situationen helskinnad.

Annonser
Det här inlägget postades i Idioter & idioti, Medicin, hälsa & psykologi, Politik & ekonomi. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Modigt, men tyvärr farligt.

  1. Dr M skriver:

    Sen när är det lag på att man ska ingripa? Mig veterligen existerar ingen sådan skyldighet. Däremot diskuterades för några år sedan ett kristdemokratiskt förslag om att införa en ”civilkuragelag”, men det slog aldrig igenom. ”Ingripa” kunde i sammanhanget för övrigt innebära vad som helst, så länge man gjorde någonting. Att ta upp mobiltelefonen och ringa polisen skulle också ha räknats som att ingripa.

    Är det detta gamla förslag du tänker på, eller har det införts någon ny lag som jag har missat?

    Sedan tycker jag i och för sig att det är rimligt att man inte får göra riktigt vad som helst i nödvärn. Som lagen är skriven (dock inte alltid som den tolkas, tyvärr) har man redan idag rätt att göra ganska mycket. Formuleringen är att du får tillgripa ”icke uppenbart oförsvarligt” våld.

    Nu ska man inte lita på Aftonbladets beskrivningar av sådana här händelser (de har sällan mycket med verkligheten att göra om man jämför med händelsebeskrivningen i efterföljande domar), men om vi antar att den beskrivning du citerar är korrekt, då hade hon mycket väl kunnat dänga en klubba i huvudet på mannen (men däremot hade hon inte kunnat fortsätta slå efter att angreppet är avvärjt).

  2. Daniel skriver:

    Dr M: Du har rätt, jag förhastade mig i uttrycken, det finns ingen lag (däremot är det under utredning sen i höstas igen om en sådan).

    Fast poängen med inlägget kvarstår tycker jag nog allt. Det är absurt att kräva av folk som ingriper mot våld, eller försvarar sig mot detta, att de ska ha en sansad perfekt kontroll över situationen. Toleransen mot försvaret borde öka så att inte hjältar döms för brott. Som det här tex. http://www.dt.se/nyheter/vansbro/article507524.ece

    Det är så jävla lätt att vara efterklok i en rättsal om att våldet som brukats gått överstyr. Vi snackar liksom privatpersoner som ju saknar utbildning i hur man ska hantera egna känslor i en våldssituation (likt poliser däremot har).

    I fallet ifråga: Hade kvinnan slagit ett tillhygge i skallen på mannen så att skallen spruckit och han fått omfattande skador, så hade kvinnan troligen åtminstone åtalats faktiskt. Folk kan ibland få flera slag av ett basebollträ i huvudet utan större skador, ibland dör de av att någon kastar en boll för hårt i huvudet. Det är lättare sagt än gjort att bedöma hur mycket våld man ska bruka, och det i en situtation där man har tid att tänka, vilket man aldrig har här.

    Det är ju en nödvärnslag som kräver att man ska ha en nunnans disciplin och en kommandosoldats skicklighet – mitt i stridens hetta. Det tycker inte jag är rimligt att folk ska straffas för om de misslyckas. Självfallet ska man inte tolerera att någon fortsätter slå på någon som är utslagen tex. DÅ är det frågan om övervåld. Inte bara för att brottslingen blir skadad.

  3. Dr M skriver:

    Vad gäller fallet i Vansbro säger jag bara: läs domen! Tidningarnas rapportering är löjligt vinklad till Petterssons fördel (därmed inte sagt att jag anser att rätten dömde rätt, men fallet är mycket mer komplicerat).

    Åter till huvudpoängen. Min poäng i kommentaren var att lagen faktiskt ger dig precis det utrymme du efterfrågar. Lagen är skriven som den är precis för att du inte ska behöva ”en nunnas disciplin och en kommandosoldats skicklighet”. Tvärtom säger anger den begränsningen till ”icke uppenbart oförsvarligt våld”. D.v.s., för att du ska bli dömd när du har handlat i nödvärn räcker det inte med att det våld du använt i efterhand kan sägas vara mer än vad som strikt talat krävdes. Det krävs att våldet inte bara är lite mycket, utan just oförsvarligt. Och inte nog med det, för att du ska kunna dömas måste våldet du använt ha varit uppenbart oförsvarligt, d.v.s. vem som helst ska kunna inse att det är åt helvete.

    Lagen ger dig ordentligt med utrymme. Det är inte lagen det är fel på, utan rättspraxis. Men detta sagt, läs domarna. Ofta är inte de som döms de uppenbara hjältar de framställs som.

Kommentarsfältet är stängt.