Livets uppkomst och evolutionsteorin

Gränsen mellan evolutionsteori och abiogenesis är en sådan sak där den svartvita gränsen inte alls finns beroende på vad man ska diskutera. Det är ju så att kreationister ofta blandar samman evolutionsteorin med allt från big bang till just livets uppkomst av pur ignorans, men i fallet med livets uppkomst, alltså abiogenesis är det ett helt okej ”fel” att göra numera – (även om de gör det på en horribelt mer korkad nivå). För det är med dagens kunskaper om fenomenet ”liv” knappast märkligt alls att ha svårt att dra en linje när vad påverkar vad av uppkomstfenomenet och evolutionsfenomenet.

Det har ju att göra med att när någon frågar ”vad är evolutionsteorin för något” så är svaret att det är en teorin om hur livet utvecklas och förändras. Dvs i 99 fall av 100 handlar diskussionen om hur arter genom anpassning ändras genom generationerna och hur det på detta sätt uppstår nya grenar och hur andra grenar dör ut av inre och yttre skäl. Det var på inget sätt Darwins syfte att försöka beskriva hur livet uppkom, endast hur det utvecklades och anpassades, så långt så rätt.

Men om man tar ner det på en diskussion om vilket fenomen det är som gör att liv öht ändras, inte principerna bakom det hela med ”survival of the fitest” ala en skäggig Darwin och liknande, utan vad som sker på cellnivå (och lägre) så börjar gränsen mot det som man tittar på inom abiogenesis genast försvinna. Det är när man går på djupet kring ”hur och varför” DNA evolverar som gränsen börjar suddas ut.

En av de större gällande teserna inom abiogenesis-forskning av idag handlar om hur RNA-molekyler kan bli DNA-molekyler. Det är liksom där, i den övergången som ”magin” sker. En drivande faktor, och en tes som kallas RNA world hypothesis visar oss att det är självreplikerande ribosomer som är nyckeln, alltså en utveckling av RNAmolekylen till den självreplikerande större molekyl som kan absorbera information på vägen, och tappa. Något som påminner väldigt mycket om just DNAts beteende fast innan det ”lever”.

Hursomhelst, oavsett hur exakt RNA world hypothesis fungerar i alla detaljer, det viktiga är att här har vi alltså en evolutionär-lik process, som måste finnas, för att liv öht ska uppstå. Dvs evolutionens motor, replikeringen av celler, ligger i samma fack som det som gör att livet öht uppstår. Principen om utveckling som ett resultat av hjärndöd replikering finns alltså på en proto-cell-nivå innan livet existerade. Det är en kemisk reaktion, om än komplex sådan i fler än ett steg.

Att idag då säga att det inte alls är samma teori är därför att förenkla. Det är två teorifält ursprungligen, men som inte kan separeras numera eftersom gemensamma drivande variabler finns. Framförallt kan man inte diskutera livets uppkomst utan att ta hänsyn till evolutionsteorins motor. Däremot kan man såklart fortfarande diskutera evolutionsteorin på ett större plan utan att blanda in vad som sker på subcellnivå. Jag tror att det är när man ser på det ur en strikt ”old school” evolutionsteoretikers perspektiv, en person som öht inte bryr sig om vad liv är, utan nästan har en sociologisk bild av evolutionen, som man ser en gräns, som alltså inte finns.

Så på frågan: Vad kom först, evolutionen eller livets uppkomst, verkar svaret att mer vara att det är evolutionen som är äldre och att livets uppkomst bygger på det eller åtminstone någonstans i ett viktigt mittenskede börjar bygga på det så fort replikering och urval av fungerande protoliv kommer in. Fascinerande saker verkligen även om mycket fortfarande ”bara” är hypoteser.

Annonser
Det här inlägget postades i Geologi, Idioter & idioti, Konspirationer & pseudovetenskap, Paleontologi. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Livets uppkomst och evolutionsteorin

  1. Andreas Anundi skriver:

    Bra skrivet och helt rätt. Tål att tänkas på även när man diskuterar med andra än kreationister.

    Gränserna suddas ut i takt med att man visar att urvalsmekanismerna verkar på enklare former av replikatorer också. Annat vore konstigt.

    En relaterad men lurig fråga är vad som definierar liv, och därom tvistas det en del än i dag. Det är en fråga som inte löses så lätt, men i och med vissa typer av urvalskriterier behöver inte ”liv vara liv” för att enklare former av replikatorer ska uvecklas till mer komplexa sådana.

    En orsak till varför det är viktigt (och rätt) att hålla abiogenes och evo-teori åtskilda i kreationistsammanhang är för att de (oftast) tror att ”vi” menar att det första livet var komplext i stil med amöbor eller bakterier.

    Alltså att det redan var liv när det började replikera och utsättas för urvalstryck.

  2. Daniel skriver:

    Andreas: Tack. Jag börjar allt mer och mer se på liv som kopierande komplex kemi. Samtidigt som det avmagificerar (nej det är inget riktigt ord jag vet :P) livet, så gör det inte livet mindre fascinerande. Tvärtom är det så otroligt tankesvindlande att en liten kemisk reaktion kan bli till en flercellig medveten levande varelse efter 3 miljarder år.

    Att gränsen mellan liv och död är så otroligt flytande och på sätt och vis subjektiv, gör det hela ännu mer spännande. Är virus liv, är prioner det, är alla bakterier det, krävs det en egen förmåga att replikera sig och varför går gränsen just där… Det är ju en överenskommelse att just den gränsen ska definiera liv och ingen 100%ig självklarhet egentligen. Ett logiskt ställe att dra ett streck. Som jag har på känn att mänskligheten säkerligen kommer att få skäl att ompröva i framtiden ju mer vi lär oss om olika livsformer.

Kommentarsfältet är stängt.