The Wrestler

En film jag liksom aldrig fick tid att se när den kom var The Wrestler. Såklart skandal då jag är ett hängivet fan av Aronofskys andra filmer och hade koll på filmen The Wrestler LÅNGT innan den gick upp på bio och svenska pöbeln upptäckte den.

Den var såklart lysande. Inte alls det minsta lik hans andra filmer som ofta är extremt visuella, ljudmässiga och scenmässiga. Här har vi istället lite socialrealism, knappt med någon musik alls.

En extremt varmhjärtad historia om hur det är att vara en amerikansk fribrottare på väg utför i karriären. Den lindar på intet sätt in wrestlingen i någon gloria, utan den visar den precis som jag föreställer mig att den är bakom kulisserna. Den är skönt befriad från sportfilmers vanliga klichéer kring comeback och ärkerivaler.

En sån här film står och vilar på att huvudrollen känns äkta. Och i jämförelse med att porträttera andra sorters idrottare kräver en sån här film nog extremt mycket. Att kunna fånga stilen, mentaliteten, jargongen och inte minst sporttekniken i en så teatral och fysisk sport som fribrottning kräver att man är gjord för rollen redan långt innan man är repeterad för den. Vem som helst kan inte spela en föredetting som har massor av stolthet i sig utan att det blir ömkligt eller stereotypt eller oäkta.

Det krävs en föredetting så som Rourke var från sina tidiga glansdagar. Någon som faktiskt känns bräcklig på riktigt med stora problem kring självkänsla och identitet och som verkligen känns strulig på riktigt.

Inte så konstigt att Rourke blir lysande i sin huvudroll då han inte känns som en kille som när filmen gjordes var någon prins i Bel Air direkt. Det kändes som han befann sig exakt på samma plats i livet, men bara i ett annat universum. Hade man satt vem som helst annars i samma roll så hade det troligen aldrig kunnat bli lika bra, oavsett hur bra skådis man än valt. För att spela en föredetting krävs en föredetting. Detta står klart för mig efter att ha sett den här filmen och det kravet kommer jag nog alltid att ställa hädanefter när jag ser filmer om föredettingar.

Jag vill nog dock inte ge filmen maxbetyg, men en mycket stark fyra får den – jag har egentligen ingen bra motivering till varför den inte skulle få en femma, för det finns ju inga fel med den. Men jag går på magkänslan och den säger fyra. Riktigt bra film det här som alla borde se. Även de helt utan intresse av wrestling, de som fnyser åt sporten borde se den. De kan nog få en och annan fördom knäckt kring vad det där är för sport egentligen.

Det här är dock ingen sentimental rulle eller en sportfilm. Det här är en varm historia med massor av äkta människor.

Annonser
Det här inlägget postades i Musik & Film. Bokmärk permalänken.