The hurt locker

Det finns två huvudtyper av krigsfilmer. Det ena är den så utpräglade anti-krigsfilmen där det mänskliga lidandet och en mer intellektuell sida framträder. Filmer likt Gå och se, Schindlers List, Apocalypse Now eller Tunna röda linjen. Filmer som man lämnar med nedstämdhet. Ofta mycket bra filmer, men också ofta rätt intellektuella filmer som inte känns helt äkta på alla punkter eftersom alla goda är så kloka.

En annan sorts krigsfilmer är de som helt fokuserar på actionbiten. Filmer där explosioner, skottlossning och krigets spänning är drivkraften. Ibland i ytterlighetsexempel helt inlindat i action med handfasta män som gör rätt. Typ Örnnästet, Kanonerna på Navarone eller tex Three Kings.

Det finns såklart filmer, likt de jag redan nämnt, som glider mellan kategorierna. Filmer som bjuder på både spänning och tanke. Men oftast är budskapet ALLTID om tanke erbjuds att krig är fel. Punkt slut. Alla filmer som inte tydligt deklarerar annat blir med rätta stämplade som korkade.

Men. Det finns filmer som försöker sig på lite annorlunda grepp. Den av mig nyss sedda ”The hurt locker” är en sådan. Den kan man säkert väldigt lätt misstolka som just korkad – när den är allt annat än detta. Här får vi följa en grupp bombexperters vardag i krigets Irak 2004. De desarmerar bomber och deras vardag är allt annat än trist.

Men det som gör den här filmen till lätt att missförstå av den klientelen som kräver antikrigsfilmer är att den öht inte försöker visa kriget med en moralisk pekpinne. Krigets problem skildras istället i dess vansinne och i dess kuslighet. Men det blir aldrig dominant. Jag kan tänka mig att det är snarast det som är vardag för soldater och civila i moderna krigszoner likt hur Irak var för 5 år sen. Den nervösa skräck som en ung soldat kan känna inför mötet med ett land där fienden inte kommer i uniformer.

Men filmens fokus ligger på inget sätt kring detta, och det är där som skon klämmer för dess kritiker, utan filmen handlar HELT om bombgruppens dynamik. Hur olika personligheter inom den tycker olika, hur vissa söker trygga lösningar, andra, och det är filmens huvudstory, söker adrenalinet. För är det något filmen vill säga oss så är det att en viss typ av människor söker en viss typ av yrken. Den som jobbar med att desarmera bomber är lämpligast en person som lever av adrenalin.

Det här är alltså en actionrulle, men med hjärna, men inte nödvändigtvis med massor av vemodigt hjärta som annars är brukligt när regissörer vill att vi ska tänka och känna efter i en krigsfilm. Det närmsta exemplet jag kan tänka på är Generation Kill. TV-serien om samma krig som väckte uppmärksamhet för drygt ett år sen. The hurt locker är dock mindre sentimental och mer fokuserad på att intellektuellt försöka komma åt adrenalinet och reptilhjärnan hos någon som riskerar sitt liv så ofta som en bombtekniker. Eller möjligen Apocalypse now… jag får lite old school vietnam-films-vibbar av denna på ett svårtbestämt plan.

Ronny Svensson, den gamle räven som jag oftast håller med, kallade filmen ”grabbig” och tyckte det var synd eftersom den också bjuder på så mycket hjärna. Ronny missar något väldigt grundläggande och det är att kriget, ur en adrenalinjagande soldats perspektiv inte gärna kan eller ska skildras på ett annat sätt än grabbigt. Den amerikanska militären är en grabbig miljö, adrenalinjakt är grabbigt. Således skulle en indränkning i politiskt korrekt östrogen skildra det hela i vad som driver dem och hur de funkar, faktiskt mycket mer orealistiskt. Filmen är ju paradoxalt nog också regisserad av en kvinna som helt verkar ha koll på grabbkulturen. Så det är knappast ett giltigt argument Ronny. Du har snarast blivit offer för en nidbild av kriget som något avkönat, vilket inte är sant.

Javisst glorifieras spänningen i filmen på ett grabbigt sätt med svett, slowmotionscener och hårda repliker, för det är ju det som driver den här sortens bombtekniker. Den som tror att det är nervösa nördiga ingenjörer från Harvard med pageklippt ”livskamrat” som undervisar i genusvetenskap vid det lokala folkuniversitetet som är bombtekniker i ett krig, tror nog jävligt fel. Det är rimligen testosteronstinna typer  som vill leva på gränsen.

En film om adrenalinjagande typer som inte vore grabbig vore ju direkt defekt. Det är ju som om Uwe Boll eller Michael Bay skulle göra en film om tjeckiska författare på 1960talet…

Tro nu inte att filmen är rena actionrullen. Den är allt annat. Men den är stöpt i den formen, för det är där bombteknikers vardag rimligen låg i Irakkriget.

Trailer (som är lite missvisande actionrulleaktig).

Annonser
Det här inlägget postades i Idioter & idioti, Musik & Film, Politik & ekonomi. Bokmärk permalänken.