Transcendent och slutet på Xeelee-sekvensen

Det tog tid, mestadels för att jag har läst en massa annat emellan, men nu är  Transcendent, ”sista” delen av både Xeelee-sekvensen och Destiny’s children avklarad. Det är ju lite rörigt det där för folk som inte läst böckerna eftersom Destinys children är en del-serie i en större serie (xeelee). Den avslutande delen, inte nödvändigtvis kronologiskt då, men storymässigt och utgivningsmässigt. Eller rättare sagt, man SKA läsa böckerna efter utgivningsår, inte efter kronologi eftersom de anspelar på varandra i den ordningen, inte kronologiskt.

”Sista” delen var det ja, för det finns en del kvar, nämligen en novellsamling som heter Resplendent. Men huvudstoryn avslutas med Transcendent. Jag ska ta itu med Resplendent senare i vår.

Det här är en otroligt maffig serie böcker som kretsar kring mänsklighetens kommande historia, till slutet. Han avhandlar i princip alla existensiella frågor vi ställer oss och hur dessa kan yttra sig in i framtiden. Att läsa hela Xeelee-sekvensen kan inte ses som annat än ett måste för alla som verkligen tycker om scifi. Även om vissa böcker i serien är sämre än andra så blir helheten så otroligt jävla bra.

Jag tycker att Destiny’s children-delarna är bäst. Det är helt enkelt de böcker som har mest utvecklat språk och som är minst galna. Det sagt, så är de på inget sätt oflummiga men de känns på alla sätt mest mogna. Det märks att det är böcker som han skrivit på senare år när både språk och story utvecklats.

Den sista boken, Transcesendent handlar, precis som boken Coalescent (första delen i Destinys children), om två parallella historier i två olika tider som knyts samman. Den ena utspelar sig ca 40 år in i framtiden. Jorden lider hårt under den globala uppvärmningen och en smått fascistoid värld har byggts upp där massor av saker vi tar för givet idag inte längre finns. Bilar tex. Förbjudna. Likaså är terrorist-skräcken bara än värre än idag med helt hysteriska processer för resenärer som kollas både psykologiskt och genetiskt vid varje passkontroll. Och i denna omuntra värld får vi följa en ättling, Michael Poole, till huvudrollsinnehavaren från Coalescent (George Poole) och hur han försöker komma till bukt med ett storskaligt geoingenjörsprojekt med syfte att kyla ner världen.

Samtidigt tas vi med på en resa 500 000 år in i framtiden. En värld lång tid efter de stora krigen mot Xeelee och liknande fiender i rymden som vi mött på i de andra böckerna. En tid då människan, i alla sina evolverade former nu ensam styr Vintergatans alla miljarder stjärnor. En tid då ett storskaligt projekt försöker skapa ett supersinne, en konstgjord gudomlighet, en sk transcendens. Vi får här följa den unga Alia, född och uppväxt på ett uråldrigt generationskepp som heter Nord, ett skepp som läsare av Xeelee-sekvensen känner igen från andra böcker, och hennes ofrivilliga resa att bli en del av denna supergemenskap och hur detta är kopplat till händelser bakåt i tiden. Till Michael Pooles tid.

Det är en rätt ”flummig” berättelse som fokuserar mycket kring känslor och existensiella frågor. Men det blir aldrig till en såpa likt hur ofta mjuk scifi tenderar att kunna bli. Baxter är helt enkelt för bra och intelligent för att fastna i klyschor om relationer och annat likt så mycket annan överskattad scifi gör. Han kan tenderar att bli en tokig teknokrat, men aldrig en moralkärring.

Det märks att Baxter inte kan sägas tillhöra en alarmistisk typ av människor. Han tror att vi löser saker och det är nog det som jag gillar mest med hans författarskap. Även om allt ser mörkt ut i en värld av klimatproblem så har han i denna boken en skönt optimistisk syn på det hela som är precis min egen syn.Även om ”lösningen” inte alltid ligger på ett plan som man automatiskt skulle kalla optimistiskt.

Jag ger Transcendent en 4a i betyg och inte max, eftersom den är lite ospännande jämfört med tex mästerliga Coalescent. Xeelee-sekvensen som helhet får givetvis en femma. Scifi blir inte bättre än så här.Det vågar jag säga utan att ha läst sista novellsamlingen. Kan inte tänka mig att den stjälper något.

Inget av det han skriver finns på svenska ifall någon undrar om det. Å andra sidan skulle en hel del gå förlorat i översättningen – både språkligt och sedemera kulturellt. Baxters råa, folkliga och personliga engelska språk, som är en skön symbios av det brittiska och det amerikanska är en stor del av charmen med det han skriver. Han har det där fyndiga brittiska klartänkta sinnet, men med en jänkares passion – typ.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Science Fiction. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Transcendent och slutet på Xeelee-sekvensen

  1. Johnny skriver:

    Man kan undra v a r f ö r sånt här inte översätts till svenska, när varenda bok som innehåller trollkarlar och liknande blir det. På mitt bibliotek har all slags science fiction – både den på engelska och den på svenska – fasats ut till förmån för fantasy. Är ”kundunderlaget” helt enkelt för litet tro?

  2. Daniel skriver:

    Johnny: Jag är ganska säker på att det har med att göra att scifin som skrivs idag är vuxen. Hade vi gått tillbaka 50 år i tiden så hade nog scifin varit mycket större, inte bara i förhållande till fantasy (som då knappt fanns) utan rent allmänt, eftersom man då skrev mycket mer äventyrs-aktigt. Typ om aliens som invaderade och muterade myror till jättar osv. Scifi idag är ju mycket mer existensiellt och filosofiskt. Svårare alltså, och därmed med mindre kundkrets.

    Pengarna styr helt enkelt. Baxter på svenska skulle sälja i ett par tusen exemplar totalt kanske. Det lönar sig inte.

  3. Dr M skriver:

    Dags att återvända till Baxter snart … Jag har ju läst de tre första delarna (Raft, Timelike Infinity och Flux) och har Ring stående i hyllan. Visserligen var jag vederbörligen varnad, men jag kände ändå efter varje bok att det tog emot lite mer att ta tag i nästa. Raft var bra, medan Timelike Infinity var okej, men inte så mycket mer. Flux tyckte jag, tyvärr, var rent dålig. Så även om jag vet att Ring ska vara mycket, mycket bättre har det känts motigt att börja läsa den. Den är ju en bra bit tjockare än föregående böcker också. Men på läslistan står den, och det kan nog vara dags snart.

  4. Daniel skriver:

    DrM: Som sagt, de verkliga pärlorna är nog egentligen Destinys Children-böckerna. Flux är som du säger i princip dålig (men man får ju viss koppling till den senare som gör att den blir lite mer förståelig)

    Sen har han ju skrivit massor av annat som egentligen är bättre än Xeelee-böckerna, som tex den extremt mörka Titan.

  5. Daniel skriver:

    Kanske skulle du pausa helt i Xeelee och testa på något annat av honom. Den serien kan nog faktiskt må bra av pauser.

  6. Dr M skriver:

    Ja, alltså, paus i Xeelee har jag ju faktiskt gjort mellan varje bok, i och med att jag läst en hel del annat (om än inte av just Baxter) emellan. Och du har säkert rätt i att man bör göra paus i den. Men visst, det finns annat av honom jag är nyfiken på; NASA-trilogin till exempel. Så nästa Baxter blir nog Ring, trots allt, men säkert är det inte. Däremot väljer jag nog något annat av honom efter Ring om inte före, bara för att få se något annat än Xeelee-universumet också.

Kommentarsfältet är stängt.