Att identifiera bergarter

Det låter som en klyscha, men ju mer man kan om geologi, desto mer inser man att man inte kan saker. En gång i tiden, jag minns det så väl, man satt där på introduktionskursen och hade mineral och bergartsidentifikation och kände sig stolt och belåten över att man kunde identifiera en diabas. Ojojoj så naiv man var.

Idag, lite visare efter att ha tittat på hundratals diabaser, både makroskopiskt och mikroskopiskt så inser man att det enda säkra man kan säga är att man troligen inte tittar på en felsisk bergart (ljus bergart), utan att den iaf är mafisk (mörk) och att mycket tyder på att det kan vara en bergart av diabas-typ. Man skjuter väldigt mycket bredare och svagare idag för man vet att man kan ha fel på ett sätt man inte begrep innan.

Just det där med ”-typ” har jag lärt mig uppskatta eftersom vi inom geologin har två jobbiga fenomen. Dels definieras skillnaden mellan två HELT olika bergarter ibland bara av proportionen mineralkorn och dess storlek. Dvs att skilja på en diabas och en gabbro i mikroskop är inte lätt. De innehåller i princip samma mineral, men storleken på kornen ska definiera skillnaden (diabas, små korn, gabbro grövre). Problemet är att det såklart finns grovkornig diabas och finkornig gabbro. Nej, jag vet inte än idag exakt var gränsen går. Jag är 100% säker på att den träds över hela tiden av geologer som påstår saker.

Har det någon betydelse då? Ja, för en gabbro bildas djupt ner i jordskorpan, en diabas högre upp i en gång. Alltså kommer de inte alls från samma plats i jordskorpan och säger helt olika ting om sin bildningsmiljö.

Tillräckligt långt upp på ytan och diabasen kallas basalt förövrigt. Inte heller där är skillnaden enorm. Tillräckligt långt ner i jordskorpan och gabbron kommer troligen inte ha så många felsiska bergarter i sig, och då kallar vi den istället peridotit. Obs att detta nu handlar om bildningstillfället, inte när du finner den nu. Erosionen och tektonik ser ju till att gabbros idag finns exponerade vid ytan. Samtidigt kan basalter på samma sätt hamna långt ner i jordskorpan åter.

Vi snackar INTE exakta gränsen nu för något mineralogiskt. Det kan mycket väl vara så att en sten man håller i handen ligger perfekt mellan de där riktlinje-gränserna man har satt upp i diagram med procentsatser av kornstorlek/kemi. Och vad är den då? Ja då blir det en diabas-basalt. Eller som de flesta geologer troligen istället skulle ha sagt om de såg den: En finkornig diabas, eller en ovanligt mycket kristalliserad basalt.

Lägg därtill att bergarter kan både metamorferas lite i sin struktur av rörelser i skorpan och även omvandlas kemiskt och det blir nästan alltid omöjligt att säga något med säkerhet.

Det finns såklart idealstadier av allt, som är perfekt gabbro, diabas eller basalt exemplar där man med mycket liten tveksamhet kan säga att det är vad man ser. Men som med de flesta ideal så finns de sällan i verkligheten. I verkligheten är något så ”enkelt” som att identifiera bergarter löjligt svårt. Det är liksom inte som att identifiera päron från hallon vilket nog de flesta tror det är. Att skilja på en diabas från en gabbro är snarare ibland som att försöka skilja två lika syskon åt från varandra.

Mät på du tappre geolog, det är inte alltid det finns någon mätbarskillnad att hitta. Något motsvarande DNA finns tex inte att hitta som säkert klargör. Utan det blir små godtyckliga saker som ligger i geologens bedömning. Rätt många felsiska mineral, rätt så stora korn, ja då är det nog troligare en gabbro än en diabas!

Och inte minst jämföra makroskopiskt. För när svepelektronmikroskop och vanligt polarisationsmikroskop på tunnslip inte säger något om en skillnad så kan en visuell bedömning av själva bergarten faktiskt göra det. Helt otroligt nog kan man där skymta nyanser och strukturer för blotta ögat som är för stora för att synas i mikroskop, som kan avslöja vad det är man (troligen) har.

För en person likt mig, som älskar att kunna saker, som älskar att förstå ting, som avskyr att han inte kan ta upp en sten från marken och identifiera den bergartsmässigt, är detta såklart både frustrerande och helt jävla underbart eftersom det är en kontinuerlig utmaning där man aldrig blir säker. Det här är kärnan i geologi kan man ju säga, det alla ens polare förväntar att man ska kunna. Man ska kunna plocka fram en sten och kunna säga vad det är. Jag har antagit utmaningen om att en vacker dag kunna göra det. Det finns de som kan det, i princip med vilken sten som helst och jag vill bli en sådan sorts geolog.

Annonser
Det här inlägget postades i Geologi, Studierna. Bokmärk permalänken.