Science Fiction, kolonisering och politisk handlingsförlamning

Mången Scifi-litteratur är väldigt naiv på vissa punkter. Inte minst det här med vad människan får för sig att göra väl ute i rymden ”på riktigt” – där råder rena Robinsson Crusoe-tänkandet där man löser problemen och problemen bara är teknologiska. Man märker nu så här i efterhand att många diskussioner i scifi är produkter av sin tid. Inte minst det här med hur vi kommer bete oss väl på plats permanent på månen och Mars.

Vi är nog många som utan att blinka mest sett terraformering av Mars som ett teknologiskt problem, där frågan snarare kretsat kring hur, än om (eftersom hur trots allt är en stor fråga, och väldigt uppenbar). Men när jag läser böcker som ”Red Mars” av Kim Stanley Robinson eller ”Firstborn” av Clarke/Baxter så slår det mig att det självklart finns andra aspekter.

Tanken att ”bara vi kan så gör vi det” är ju väldigt mycket 1950tal. Men i mer modern scifi handlar det mycket mer om konservering av nya världar av etiska skäl. Är det rätt att öht förändra Mars till en planet där vi skulle kunna bo? Att vi öht sätter vår fot där och påverkar något?

Vad tycker ni? Inte helt oväntat tycker jag ”hell yes är det rätt”. Självklart! Om Mars är en död planet är planeten också öppet villebråd för våra organismer. Inte för att jag vill göra en soptipp av Mars, men jag anser verkligen inte att vi ska låta bli att bosätta oss där i rädsla för våra egna jävla fotavtryck. Har man synen på Mars som något som är orört av människohand så tror jag även att man tämligen lätt tippar över till att blanda samman det med att landskapet skulle vara statiskt. Dvs en slags tavla där nytt klotter knappast förbättrar. Så funkar det såklart inte. Mars är en föränderlig värld där landskapet, om än löjligt mycket saktare än på jorden, hela tiden är i förändring. Den där tavlan som skulle sabbas av klotter finns helt enkelt inte!

Visst, det finns något emotionellt kring det här med ett landskap som är orört av mänsklig hand under 4 miljarder år – som sedan plötsligt genomgår morfologiska förändringar i en skala som för enorm tid kommer synas. Men det finns också, som jag ser det, något viktigare än nostalgi och emotionella kopplingar till det orörda landskapet – och det är vår överlevnad som art. Ja livets överlevnad som helhet. Vi vet ju inte om det finns liv på andra planeter ännu – vi är kanske därför ”skyldiga” att se till att det fortsätter. Så när vi nu talar om hur scifin förr i tiden ibland bara kretsar kring de teknologiska frågorna, så glömmer man ju bort att scifin idag, som ofta kretsar kring motsatsen, likamycket den avspeglar sin tid. Vår tid. Om 50 år kanske man återigen undrar vad fan vi var för naiva muppar idag som i våra framtidskildringar ville skildra människan i framtiden som konserveratorer av hela universum och skydda det undan oss. Det är inte bara 50tals-scifin som är en produkt och egentligen skildring av sin egen tid – även vår tids scifi är rimligen det!

”Flaskhals” är en återkommande term inom den lite mer moderna scifin. Den punkt vi i princip befinner oss i nu där vi börjar få ont om utrymme, och samtidigt börjar bli medvetna om farorna med att alla Homo sapiens trots allt finns samlade på en enda planet. Samtidigt som det tyvärr också blir svårare för oss att komma till skott.

En större naturkatastrof och vi kan bli ett minne blott. Skulle den katastrofala pandemin vara här, jätteasteroiden, kärnvapenkriget, solstormen osv – då kan vi faktiskt stryka med – allesammans. En expansion, till månen, Mars och vidare ökar på chanserna för överlevnad mångfalt eftersom vi då sprider ut riskerna på en större spelyta. Det här är grundläggande strategiskt tänkande. Inget innovativt alls som jag kommer med här.

Varför? Alla de miljarder människor som levt innan oss och slitit för sina barns överlevnad – vi kan ju iaf hedra dem med att åtminstone fortsätta försöka överleva – och inte sätta käppar i hjulet med att förbjuda oss expandera och kolonisera bara för att nostalgi börjat bli viktigare för oss än vår överlevnad. Idag är ju det politiska läget i princip att människan ska be om ursäkt för att hon öht finns på Jorden som art. Det är ju lite av en religion idag att människor hatar sig själva. Hur många ggr har man inte hört frasen ”jorden skulle klara sig bättre utan oss”?

Snacka om icke-aktuell politisk fråga det här med rymdexpansion – av politiska – inte teknologiska skäl. Den känns mer aktuell om 40 år kanske rent realistiskt. Men det gäller ju att vi tänker igenom det ordentligt såklart. Vi hade ju utan större bekymmer kunnat börja kolonisera Mars om vi ville, redan idag. Men vi vill uppenbarligen inte. Jag tror helt enkelt att fler politiker borde läsa mer scifi – så de insåg varför det inte är en fråga som först är aktuell om 100 år – utan är aktuell redan idag.

Hela grejen är ju att det är en icke-fråga idag. Folk diskuterar inte det här för folk förstår inte ens problemet. Folk verkar inte ens känna till det mer än som något som händer i kassa Hollywood-filmer. I verkligheten kan inget hända osv.

Så naiva är vi trots allt att vi troligen inte kommer diskutera det förrän det är för sent och faran redan är här. Det är så dags att fundera på koloniseringar när vi redan ser faran komma. Tyvärr fungerar nästan all mänsklig politik på det sättet. Allt är overkligt tills det blir verkligt. Ingen kan fatta beslut kring plausibla problem (hur realistiska de än är enligt alla sätt att resonera) när det finns vardagsproblem att ta itu med. Hela jävla världen fungerar idag som ett stort multinationellt företag där allt mäts i kvartalsrapporter och mer långsiktiga tankar inte får plats.

Just därför, eftersom politiker tenderar att få tänka helt kortsiktigt och populistiskt, dvs hellre se till att folk blir nöjda med det nya badhuset än att pengar går till rymdforskning för artens överlevnad, så är det så sjukt viktigt att privata intressenter ges utrymme att få lov att agera i koloniseringsfrågan eftersom de som en biprodukt av andra frågor (prospektering och turism) vill ut i rymden idag.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra vetenskaper, Geologi, Idioter & idioti, Miljöfrågor, Nostalgi & kuriosa, Politik & ekonomi, Science Fiction. Bokmärk permalänken.