Firstborn och slutet på A Time Odyssey-trilogin

Firstborn är sista delen i Arthur C Clarkes och Stephen Baxters trilogi ”A Time Odyssey”. Boken tar vid efter den förra, Sunstorm och det gör att en recension om den utan detaljer som avslöjar förlopp i Sunstorm är totalt omöjlig. Firstborn är en mardröm att recensera helt enkelt. Så om du har intresse av att läsa trilogin ska du inte läsa längre än till jag säger stopp. Det går helt enkelt inte att ge böckerna rättvisa utan att berätta vad de handlar om.

Firstborn är precis som de förra böckerna i serien en mycket bra bok, iaf första halvan då massor av spänning byggs upp. Sen tappar den fart och det är inte förrän på de sista sidorna som den åter tar fart igen. Betyget blir en svag fyra. Nu till en beskrivning av hela trilogin. Men först en grundlig genomgång av Sunstorm.

Stopp. Spoilervarning i fortsättningen.

I Sunstorm började människan så småningom förstå att det abnorma ankommande solutbrottet beror på en märklig händelse som skedde 2000 år tidigare som rimligen kunde ses av människorna då (härlig subtil koppling till en viss religiös berättelse). Omkring år 4 eKr kraschade en jätteplanet rakt in i Solen och det är spåren (chockvågorna av planetens kärna som träffar solens inre mer fastare delar) av detta som nu 2000 år senare blir märkbara i ett jätteutbrott av energi. Men alla kalkyler och all sannolikhetslära visar på att detta inte kan ske utan att någon velat att det skulle hända. Planeten kom infarande från ett annat solsystem. Ivägkastad av någon som redan för flera miljoner år sen visste var livet och utvecklingen bar hän på jorden.

I kombination med vittnesmål från Bisea, en kvinna som var huvudrollsinnehavare i den första boken i trilogin, ”Times Eye” som förtäljer om ett parallellt universum där märkliga metallsfärer studerar allt som sker på en jord sammanslagen av massor av tidsepoker (antiken, stenåldern, medeltid, nutid) börjar man kunna göra en koppling mellan dessa ting. Det finns en gammal intelligens där ute med teknologi som vi inte ens förstår som leker med universum på en gudomlig nivå. Bara för att observera vad som sker och hur människor beter sig.

Mänskligheten överlever som ni nu förstår solutbrottet tack vare byggandet av en gigantisk reflekterande spegel. ”Endast” en miljard dör av de dryga 10 som lever här. Men nya frågor ställs av detta iom att nya kunskaper kommer in om våra grannplaneter Mars och Venus. På Mars väcks primitivt växtliv till liv efter 1 miljard års sömn tack vare solstormen, och på både Mars och Venus hittas tecken på att åtminstone en solstorm skett tidigare. Båda planeter var en gång i tiden fulla av liv. Venus en primitiv vattenplanet, Mars en grön värld fylld av liv.

På Mars hittas ett av Biseas metallsfärer. En sfär begravd under en miljard år gammal is vid nordpolen på Mars. Sfären är dock fångad i en slags magnetisk fälla. Någon fanns alltså en gång i tiden på Mars som hade teknologi och kunskaper långt högre än mänskligheten som försökte kämpa emot. Någon som dock förlorade.

Vad är det för typer som gör allt detta då? Sfärsbyggarna, de sk förstfödda. Det får man som läsare reda på dels genom att människan listar ut det, dels genom att ett par kapitel tillägnas just de förstföddas evolution.

För det handlar om ett utrotningskrig. De förstfödda med nästan gudomlig makt över tid och rum, ser sig som de enda som har rätt till universum. De var först i det, de förstfödda, som nådde en medvetandenivå redan innan de första stjärnorna tändes i universum. Deras plan är att till varje pris överleva till universums slut – varför får vi aldrig reda på även om teorier ges. Men de vill inte att detta ska ske för fort av någon onämnd anledning.

Och då måste de hålla nere andra livsformers nyttjande av universums resurser så att universum tar maximalt möjlig tid på sig att existera. Innan livsformer blir så avancerade att tuggar i sig energin från sina stjärnor och planeter så måste de stoppas. De hatar på inget sätt annat liv, deras syfte är rent ut sagt troligen på sitt sätt nobelt, men de accepterar inte att någon kommer i deras väg. Ändamålet helgar medlen.

Kopplingen till en världspolis idag som ser sig göra rätt utifrån en högstående agenda är inte direkt subtil. Men jävligt träffande. För den som dör av en demokrats bomber, känns nog vikten av demokrati inte så viktig. Likaså bryr sig inte mänskligheten om vilka nobla syften de förstfödda kanske har kring sitt agerande när deras liv är hotat. Man kan även göra kopplingen till all sorts fanatism, inte minst delar av miljörörelsen som ser sig som att den har rätt att agera mot de som inte förstår ”det bästa” för universum. De antiauktoritära och antidogmatiska kopplingarna är iaf mycket starka. Starkare än jag sett tidigare i Baxters böcker även om den tendensen alltid finns där. Kanske är det resultatet vad man får när man skriver tillsammans med en gammal vis räv som Arthur C Clarke.

I Firstborn är det dags igen. Det är 20 år efter Sunstorm, året är 2069 och mänskligheten, som nu börjat ta trevande steg ut i rymden på riktigt med kolonier på Mars tex, upptäcker ett nytt objekt på väg mot solsystemet. En metallsfär likt den funnen på Mars och likt de som återfinns överallt i Biseas parallella värld. Men något är annorlunda med den här sfären. Den är ett kusligt vapen på väg direkt mot Jorden. Ett vapen som beter sig som ett litet svart hål. Mänskligheten kallar den en kvant-bomb – Q-bomb – och inget de gör för att stoppa den verkar.

Under bokens lopp växer människans förståelse för vad som sker och vilken plan de förstfödda har för universum. De förstföddas agenda blir tydlig, inte bara med kontakten med det parallella universumet, men även när man tack vare ett nybyggt teleskop, med syfte att leta efter andra världar i universum ser flyktingar överallt. Generationskepp, stjärnor som får oväntade utbrott osv. Överallt i universum syns samma fenomen som i vårt solsystem. Spåren leder fram till ett otrevligt svar och den dystopiska känslan växer hos läsaren. Det här har hänt förut och det händer hela tiden och allt känns realistiskt. Baxter är som vanligt alltid skicklig att kunna göra rimliga kopplingar till verklighetens kända faktum – inte minst då att Mars är en död planet idag, men som defakto för en miljard år sen hade hav. Varför försvann det egentligen?

Mänskligheten inser att misslyckas de förstfödda en gång så kommer de igen med något ännu mer effektivt (de agerar utifrån en energispararprincip – där man helst undviker påkostade energislukande objekt som en Q-bomb om man inte måste – såklart). Ingen kommer undan deras städplaner för universum. Ingen verkar ha en chans. Eller ska människan bli den första att stå emot? Det lämnar jag er att läsa i sista boken. Någon spänning får ju finnas kvar.

Trilogin är jävligt läsvärd och har ett mycket bra tempo. Detta är inga sega tunga tegelstenar och bör kunna tilltala även måttligt intresserade människor. Jag har inte läst mycket av Clarke, men jag får intrycket av att de förstfödda är något han avhandlat i sina Space Odyssey-böcker. Jag ska ju självklart nu skaffa in allt dylikt av Clarke.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Science Fiction. Bokmärk permalänken.