Gränsdragningar mellan ämnen

Min förra bloggpost leder osökt in på ett ämne som jag finner intressant. Vad är egentligen ”ämnen” och hur kan synen på vad det är påverka vår förståelse av allt?

Som jag redan skrutit om lite är ett av resultaten av att ha pluggat många olika ämnen på många olika institutioner att man både ser skillnader, men också börjar undra över skillnader som inte egentligen finns. Och att skillnaderna allt som oftast är konstruktioner och mentala spärrar hos människor snarare än något verkligt konkret.

Det bästa exemplet alla kategorier är ämnena historia och historisk arkeologi. Båda avhandlar exakt samma sak – nämligen allt som har hänt människor under historisk tid (ca medeltid och framåt). Historikerna lägger dock störst vikt vid de skrivna historiska källorna och arkeologerna lägger störst vikt vid artefaktmaterialet. Lite förenklat kan man säga att det är så iaf. Det gör inget alls att det är en förenkling, för det belyser faktiskt det hela ännu mer. Det finns egentligen ingen som helst konkret skillnad vad man vill uppnå. Man har bara olika metodisk tradition ofta. För idag används både arkeologi och historia av bägge. Men samtidigt inte så mycket som det borde.

Och det kan väl tyckas vara bra att man försöker ta reda på sanningar om något / förståelse om något genom att använda olika metoder. På så sätt täcker man ju in mer än bara historiker eller arkeologer på egen hand skulle ha kunnat. Om detta har jag inget att kritisera. Jag förstår till fullo poängen med att dela in i olika ämnen.

Problemet är dock tvådelat. Dels innebär detta att om forskarna, historikerna och arkeologerna inte tar aktiv del av varandras metoder, utan drar gränser mellan varandra så kommer man inte komma fram till det där målet man har. Det värsta är att ju närmre ämnena är varandra, desto tydligare blir ofta revirpinkningen. Jag tror att det vore bättre med mer centralisering av våra institutioner. Att istället för att historiker satt i ett hus och arkeologer satt i ett annat så borde de sitta i samma hus och ta del av varandras visdom. Vetenskapen skulle garanterat gagnas av detta.

Det andra problemet är hur indelningen påverkar oss tankemässigt. Det var jag inne på i bloggposten om humanisternas kritik av Björklund. Vi kan åter ta historia som exempel. Det är ett eget separat ämne både på skola och högskola trots att en rad andra ämnen, som tex samhällsvetenskap och religion i princip till 50% består av just historierelaterade saker. Jag undrar vad denna uppdelning egentligen gör för vårt sätt att tänka. Jag tror man då omedvetet kommer leta och se skillnader som inte finns – ungefär som humanisterna gjorde mellan historia och religion. Ja det är två olika ämnen – men det är inte det samma som att det är två skilda saker som inte borde blandas.

Vi kan ju dra samma parallell till naturvetenskaperna, fast på ett annat sätt. All naturgeografi innehåller geologi, all geologi innehåller kemi, all kemi innehåller fysik, men all fysik innehåller inte naturgeografi. Dvs trots att det finns tillämpningar av varandras metoder tenderar de att vara enkelriktade, mer av tradition snarare än av konkreta skäl. Eller jo, det finns såklart ett gott skäl i det och det är ju att när det tillämpas är det ofta frågan om en utvecklingskedja. Det sagt är ju inte all naturgeografi förklarbart med fysik.

Men det skulle nog inte skada om det inom alla naturvetenskapliga program fanns en slags ”knyta samman säcken”-del som var gemensam med alla andra naturvetare. Jag tror att man skulle lära sig mycket av varandra och upptäcka att det är lite absurt när fysiker, kemister, geologer och naturgeografer ibland kan forska om exakt samma sak (tex ett väderfenomen) men inte riktigt kunna komma till en optimal slutsats eftersom man inte kan varandras ämnen eller har tradition av att titta över gränsen. Den praktiska gränsen är alltså snarast skadlig, hur praktisk den än är. Det här är mitt ämne, jag kan det bäst. Jag skulle tro på en amatörpsykologisk nivå att allt detta är en produkt av oss som flockdjur. Vårt behov av flockar, nischer och dyl. Jag är kemisten som kan min organiska kemi och teorierna om livets uppkomst, du är biologen som inte kan det lika bra och du där borta – paleontologen, du ska definitivt inte uttala dig om livets uppkomst utan att rådfråga mig först.

Jag har sett en del filosofer propagera för att egentligen kanske all akademisk undervisning borde göras om till två eller tre ämnen som sedan har specialiteter istället – men under samma ”tak”. Dvs naturvetare, humaniora och samhällsvetenskap. Jag börjar mer och mer förstå den tanken och sympatisera med den. Det skulle inte göra något perfekt, vi skulle säkert fortfarande få exempel som är så tvärvetenskapliga att både humanister och naturvetare kan forska om det, men det skulle fortfarande vara ett steg i rätt riktning.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra vetenskaper, Filosofi & akademiska frågor, Geologi, Historia & arkeologi, Idioter & idioti, Politik & ekonomi, Religioner, Retorik, Studierna. Bokmärk permalänken.