Min andlighet som ateist

Blir dessa linjer i sandstenarna mindre vackra för att jag känner till hur de bildades? Nej, de blir såklart vackrare när man förutom den vackra foliationen även inser att det är spåren efter en strand som inte känt av havets vågor på mer än 150 miljoner år. Kanske vadade några primitiva urdäggdjur där runt på stranden – avlägsna förfäder till oss, duckandes dinosauriers hungriga blickar. Ju mer man kan, desto större blir berättelsen.

Som ateist är det väldigt svårt att ge ord till sin andlighet – trots att den finns där – lika stark som hos någon som har sin religion. Kanske t om starkare på vissa plan. De där märkliga känslorna kring saker och fenomen som finns kring mig och som jag kan föreställa mig. Som gör att jag får rysningar längs ryggen när jag tittar på stjärnhimmelen. Som gör att det gör att man känner sig så liten och då samtidigt så stor. Livets mångfald. Universums storlek. Doften av regn. Kärlek. Sinnesro. Alla märkliga fenomen som stimulerar mig och som jag trots allt kan analysera – men som trots sina förklaringar, eller rättare sagt, just på grund av sina förklaringar blir så vackra och stora. Inget skulle förminska allt för mig och ta väck själen ur allt som om det skulle decimeras till innehållet i någon religiös bok skriven för 2000 år sen. Inget skulle göra universum mindre mystiskt, mindre vackert än om det var produkten av något så banalt som en skapare. Det är inte vetskapen om hur stort universum är som tar väck själen ur universum, det är just vetskapen OM hur stort universum är och därmed hur liten man själv är som ger detta universum sin själ och som gör att andliga tankar om just detta väcks.

Många säger att de inte vill kalla sig ateister för de tycker att det naturliga känns så begränsat. De vill ha ”något mer”. För mig är det ett tecken på att de inte förstår något alls om verklighetens storheter och det naturalistiska tankesättet – för då skulle de förstå vad en religiös förklaring skulle göra med storheten i det hela och hur litet universum genast skulle bli på alla sätt och alla plan när det inte längre bygger på att vara en process som leder till nya frågor hela tiden – utan istället reduceras till något med ett slutgiltigt svar i änden på allt – ”Gud”. Ett litet och mycket tråkigt universum rent andligt för den vars andlighet hålls vid liv av riktig mystik – mystik som trots allt är så viktigt för just andligheten. Mystik som samtidigt är ett så missförstått begrepp. Riktig mystik är inte att sätta en metafysisk förklaring i som svar på en fråga. Riktig mystik får man bara först när frågan är obesvarad och då är inte ”spöken, andar eller Gud” en obesvarad fråga. ”Gud” är för många det största och det mäktigaste svaret de kan få på en fråga – men för mig är ”jag vet inte” ett mycket större svar eftersom det är infinit svar. Ett oändligt svar där frågorna alltid består.

Just där, att så många tror att man med kunskap och förståelse berövar själen ur saker ligger nog det största missförståndet kring ateism. Det är ju precis tvärtom – desto mer jag lär mig om hur något faktiskt fungerar – desto vackrare blir det för mig. Lärdom om något fungerar ju så. Det går från en skenbar känsla av att något är vackert till en riktig eftersom verkligheten är just så vacker just för att den går att förklara samtidigt som den bara ger oss nya frågor. Ju mer jag som geologistudent lär mig om jorden, desto mer otrolig blir jorden för mig. Kunskap och naturliga förklaringar berövar inget, de utökar. En vulkan är inte mindre imponerande för mig bra för att jag inte tror att det är porten till Hades eller helvetet så som någon okunnig om vulkanen skulle tro. Jag känner till myten, jag kan se myten i dess rätta sammanhang och jag kan därtill förklara vulkanen. Vyerna vidgas. Sinnet öppnas. Mycket mer stimuleras i tanken och i själen. Vulkan mullrar lika mäktigt för mig som för dig. Skillnaden är att jag verkligen vet hur förbenat mäktig den faktiskt är.

Att förklara en ateistisk andlighet är svårt som sagt, just för att det innehåller så mycket känslor som ingen som inte känt av kan identifiera sig med. Det ska också tilläggas att det bara kan vara min egen jag definierar, eftersom ateism inte är någon lära, blir allt man således känner och tror helt personligt. Här nedan har vi dock en kille som gör ett mycket bra försök att förmedla sina känslor och vi som känner igen oss kan nicka med instämmande. Det stämmer rätt bra överens med hur jag känner. Tack Melliferax för tipset (och därmed även inspirationen till bloggposten).

Annonser
Det här inlägget postades i Andra vetenskaper, Filosofi & akademiska frågor, Geologi, Historia & arkeologi, Paleontologi, Personligt, Religioner. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Min andlighet som ateist

  1. Ping: Länkar 2010-03-03

  2. Kanel skriver:

    Den blinde läser för den döve.

  3. Anders skriver:

    Varför skulle universum krympa om Gud finns?
    Varför skulle vulkanen bli mindre mäktig om Gud finns?
    Varför skulle obesvarade frågor vara bättre än ett svar?

  4. Daniel skriver:

    Kanel: Gå och krydda lite risgrynsgröt istället.
    Anders: Eftersom när man har alla svar behöver man inte längre förundras. Vetenskap är en infinit svar där du oavsett hur mycket du än lär dig får nya och nya frågor att fundera på. Gud är ett finit svar som markerar ett slut. Om svaret på en fråga är gud, då kan man inte fortsätta fråga något eftersom de fortsatta svaren då oundvikligen också blir besvarade med samma sak – gud.

  5. Görel skriver:

    Men varför jämföra? Självklart kan du känna ”andlighet och vördnad i livet. Nu vet jag förvisso att vissa av oss kristna inte tror att ateister kan känna kärlek, vördnad, moral, indignation (som om inte det skulle ha märkts ;-)helig vrede osv. Att tro något sådant dumt är inte bara barnsligt utan direkt dåraktigt, men varför måste du jämföra? Vi har väl lika fiffiga känsloliv båda två, oavsett vår livssyn?

    Och du… Jag är inte självklart varken mindre eller mer andlig bara för att jag tror på en Gud – bara ”annan”

  6. Görel skriver:

    Ps. Det en religiös tro kan ge förutom ”tron på den obevisbare”, är ett gemensamt språk, ceremoniel & känsloregister för att jämföra känslor av vördnad inför livet. Något BRA poesi, musik & konst också förmår göra UTAN en Gud

  7. Daniel skriver:

    ”Men varför jämföra?”

    För att inlägget var riktat till alla de kristna där ute som inte förstår sig på hur ateister kan vara andliga. Och ja, det var inte meningen att det skulle vara helt snällt. Jag vände bara på den argumentation jag dagligen ser kristna kräka ur sig.

  8. Görel skriver:

    Men det räcker väl att du vet. Någonstans så kan det få motsatt verkan, men var så säker. Jag kan, och brukar vara väldigt skarp mot ateister när det kommer fåniga fördomar, men hör jag kristna säga att ateister per definition varken har känslor, etik eller andlighet, så biter jag tillbaka å era vägnar – fördomar som fördomar. Okej.. Hoppas då att du retar ”rätt” personer på ”rätt” sätt.

  9. Tore skriver:

    Daniel
    Skön bild. Tips på skön musik här: Countryside m Frøy Aagre (finns på spotify)

  10. Ping: Men tänk om du har fel « Geobastard

  11. Anders skriver:

    Daniel: Att tro på Gud är definitivt inte att ha alla svar. Det är en myt som ateister gärna odlar. Bara för att man vet att bagaren har gjort bullen så blir det inte ointressant att ta reda på receptet!
    Min förundran över den stjärnklara himlen igår kväll, när jag fick titta på Saturnus ringar och se Andromedagalaxen, blev inte mindre för att jag vet att Gud har åstadkommit allt detta. Tvärtom väcks mitt intresse att försöka förstå Guds tankar och logik. Precis så resonerade t.ex. Newton Linné och Galilei och andra framstående vetenskapsmän när de inspirerades i sin forskning av just tron på Gud. Vetenskap och tron på Gud står absolut inte i strid med varandra. Båda håller det som är sant högt.

  12. Daniel skriver:

    Anders: Först tar vi en lektion i vanlig historia för dig, eftersom du verkar behöva det innerligt då du refererar till två renässanstänkare på ett helt absurt naivt sätt.

    Under renässansen och i princip fram till 1700talets andra halva var det i princip omöjligt för någon tänkare eller vetenskapsman att studera och skriva ner något om universum om man inte gjorde tydliga referenser till det hela som guds skapelse. Den som skrev något som betraktades som profant eller kritiskt av kyrkornas tolkning blev tämligen snabbt hårt åtsatt. Den berömda inkvisitionen jagade tex väldigt ofta frispråkiga tänkare som inte gett heder åt gud tillräckligt i sina verk. Dessa regler till trots så lyckades inte Gallieo hålla sig vän med kyrkan utan hans heliocentriska resonemang föll inte i god ton hos kyrkan. Han blev således också bannlyst (något kyrkan inte upphävde förrän för några år sen faktiskt).

    Detta var det allmänna läget så att säga. Du FICK INTE säga något i vetenskapliga texter som inte klart och tydligt deklarerade att det hela var Guds skapelse. Inte förrän upplysningen hade hunnit verka i många år ändrades detta. Och knappt då, eftersom än idag finns det kristna som ogillar när vetenskapen inte ger credit åt gud (fast idag är makten hos er som tur var desto mindre så det kvittar ju).

    Självklart fanns det kristna vetenskapsmän även under renässansen. Självklart kan både Newton och Galilei ha varit troende kristna. Det var trots allt så att det moderna sekulära tänkandet i princip var helt otänkbart i samhället överlag. De flesta var kristna. Från bydårar till genier. Så TVÅ stora faktorer gör att ditt ”kristna forskare som funnits i historien”-argument totalt irrelevant för något alls för läget IDAG.

    Sen bör du också känna till att sättet man arbetade med vetenskap innan 1900talet och Poppers defintion av den vetenskapliga metoden också överlag var uselt. Man kunde såklart träffa rätt ändå, men överlag fungerade det illa. Det var mycket bristfälligt eftersom det saknade en tydlig universell metodik där falsifierbarhet och repeterbarhet var saker man sällan kände till som viktiga principer. Det är det som gör att egentligen är inte varken Galileo eller Newton speciellt stora vetenskapsmän. De var stora upptäckare snarare.

    Sen till ditt påstående: Att man som troende inte alls tycker sig ha alla svar. Du kan uppenbarligen inte ha förstått mycket alls vad jag skrev och hur det hela fungerar om du verkligen tror på detta. För om du VET att gud ligger bakom precis allting – så som du säger. Då har du faktiskt alla slutgiltiga svar. Själva processen att ta reda på HUR det fungerar har väldigt föga med mysterier att göra. Mysteriet är redan dödat i den sekund man säger veta svaret i änden. Det handlar inte om huruvida det fortfarnde kan vara ”intressant”. Jag snackar om den drivande passion som folk som sysslar med forskning har – inte lättsam kuriosa. Det här är en bloggpost om andliga ting.

    Jmf med en kriminalare – den upphör att vara spännande i samma sekund som du vet vem som var mördaren. Vägen dit sen blir betydligt mer slentrianmässig och kan per definition inte bjuda på några stora överaskningar. Variablerna emellan fråga och svar räknas inte som stora frågor. De stora frågorna är alltid de med de okända svaren. Du har redan tydligt deklarerat att du tror gud ligger bakom allting. Då har du faktiskt inga stora frågor kvar. Det är faktiskt rätt enkelt logik som du rimligen borde förstå om du verkligen tänkte efter och inte tyckte så mycket istället.

    En annan aspekt, troligen en av de främsta till att så få kreationister lyckas som vetenskapsmän är ju att om man redan ”vet” A och framförallt Ö i alfabetet då är det föga intressant att ta reda på resten av alfabetet – man vet ju redan vad man kommer att få och var det ska sluta. Du kommer sakna vetenskaplig passion för att vilja förstå på samma sätt som när du har en fråga och saknar svar. På sin höjd kommer du bli en sådan som kommer leta efter tecken som stöder din bild av att Gud är svaret i änden på alla frågor. Och DET är inte vetenskap – det är ren pseudovetenskap eftersom vetenskap ska vara motivlös. Du kommer om du arbetar så också medvetet och omedvetet ducka för allt som inte stöder ditt förutbestämda svar.

    Vetenskapen och religionen går inte hand i hand eftersom vetenskap handlar om att försöka besvara frågor – religion i samma andetag handlar om att bekräfta orörbara svar. Vilket jag vet att du troligen under hela ditt religiösa liv aldrig någonsin kommer förstå vad den stora skillnaden mellan dessa ting är – så jag har inga större förhoppningar om att med denna lilla kommentar ha nått fram heller.

  13. Anders skriver:

    Daniel:
    Ojoj, nu blev tonläget högre. Nu ska den gudstroende få sina fiskar varma och få reda på hur korkad han är. Men den gudstroende kommer naturligtvis aldrig att förstå skillnaden mellan vetenskap och religion (du skrev att du vet att det är så. Varför målar du upp en karikatyr av mig? Är det för att lättare kunna angripa mig?

    Precis som inom vetenskap så hör tro, förnuft och bevis ihop – i varje fall inom kristen tro. Kristen tro är ett gensvar på de goda grunder som finns inte en blind tro som du tycks förmoda.

    Tack också för historielektionen, jag bidrar gärna med att nyansera bilden. När det gäller Galilei så är det en myt att den affären skulle vara ett bevis på konflikten mellan tro och vetenskap. Det var snarare kyrkan som hade anpassat sig till den tidens rådande paradigm om att jorden var världens centrum. Konflikten började emellertid med att Galilei kom på kant med den tidens sekulära filosofer – faktiskt inte kyrkan primärt. Konflikten med dem bottnade i att han kraftigt utmanade den tidens aristotelesism. I sitt brev till storhertiginnan Christina (1615) skriver han att universitestprofessorerna gjorde så stort motstånd mot honom att de sökte förmå kyrkans ämbetsmän att fördöma honom. Och kyrkan lyssnade som du vet på dem. Galilei var bibeltroende när konflikten började och fortsatte att vara det i resten av sitt liv. Han såg inget problem mellan det som Bibeln sa och att jorden skulle snurra runt solen. Han inspirerades – och detta var poängen med det jag skrev – av sin tro för att undersöka hur det i grund och botten var konstruerat. Istället för att förstå universum utifrån fastställda postulat och Aristoteles auktoritet så sökte han bevisning utifrån observationer.

    Vad vi kan lära oss av historien är att det faktiskt var den bibeltroende Galilei som kom med en bättre vetenskaplig förståelse trots motståndet från den tidens sekulära filosofer, och som vi sett med tiden också vissa kyrkliga ämbetsmän. Alla var de hängivna anhängare av Aristoteles. Det är därför en felaktig slutsats att utifrån Galilei säga att det råder en konflikt mellan vetenskap och tro. Man kan också lära sig att man ska var försiktig och försöka skilja mellan vad Bibeln säger och vår tolkning av den.

    Du utmålar kristna vetenskapsmän som opassionerade och utan vilja att förstå. Vilka belägg har du för det – jag vill gärna hör dem? Har du aldrig hört talas om att det finns framstående kristna vetenskapsmän? Skulle inte de drivas av en passion för sitt ämne och av att söka att finna svaren samtidigt som de förstår att Gud är en verklighet och allts ursprung. Den brittiske författaren C.S. Lewis skriver ”Människan blev vetenskaplig eftersom hon förväntade sig ordning i naturen. Och hon förväntade sig ordning i naturen eftersom det fanns en Gud som tillhandahöll ordningen”. Det var genom den givna uppfattningen att det finns någon som har skapat ordningen som man blev inspirerad att också undersöka hur denna ordning är beskaffad.

    Du gör ett stort misstag när du utgår från att bara för att man tror på Gud så har man automatiskt tappat intresset för att undersöka och finna svaren. Jag tror att du blandar ihop Gud och svaren man finner genom att undersöka, granska och testa. Det är inte Gud man finner i tingen det är Guds fantastiska design. Den beskrivning du verkar göra är snarare en ”god-of-the-gaps”. Den Guden vill varken du eller jag tro på.

  14. Daniel skriver:

    Anders: Intressant hur du väljer att fokusera på att Galilei var kristen (vilket jag inte förnekat), desto mindre kring det faktum att alla var det på den tiden och att det var livsfarligt att hävda annat. Varför kommenterar du inte det? Nej, för det omintetgör hela din poäng.

    Inte heller kommenterar du det faktum att det egentligen inte fanns någon som helst vetenskap vid den här tiden eftersom det inte fanns en överenskommen vetenskaplig metodik som möjliggjorde det vetenskapen idag kräver: falsifierbarhet och repeterbarhet. Det vedertagna begreppet för att definiera personer som Galilei var och är naturfilosofer. Det är inte förrän på 1800talet som begreppet vetenskap dyker upp, eftersom det är först då man börjar reflektera och arbeta på ett sätt som är vetenskapligt. Det sagt spelar såklart alla naturfilosofer och övriga tänkare och upptäckare innan stor roll för utvecklingen framåt. Du älskar ju att använda ordet myt. En populär myt är att vetenskap har funnits länge. Det har det inte. Den har funnits i ca 170 år. Och som definierad metod inte mer än i ca 60 år. Det innebär inte att folk inte kunde träffa rätt eller komma med enormt viktiga bidrag, men deras bidrag innan 1800talet är överlag väldigt dåliga ur modern vetenskaplig metodiks synvinkel. Fast ibland blir deras viktiga bidrag lite av ett gissel – som i fallet med Newton, vars ord blev lag ända tills en viss Einstein kunde visa att allt inte stämde med teserna. Samma gäller vår Linne och hans taxonomi, som fram tills de senaste åren har gjort att man har haft svårt att definiera vissa arter pga grundläggande feltänk (djur, växter, bakterier – det är inte så enkelt ibland – vilket farbror svamp är bästa exemplet på). Så ”viktiga” tänkare javisst, men ofta också lite av gissel.

    Du kallar Galileis motståndare för sekulära filosofer och Galilei för kristen. Intressant påstående eftersom alla som åberopade sekularisering under Galileis livstid med få undantag skulle ha åkt dit direkt för kyrkans makt. Med andra ord inget jag på något sätt skulle ta dig på orden för att du hävdar eftersom det är direkt ologiskt.

    Du har inte lust att namnge någon av dessa sekulära filosofer du åsyftar och därtill självklart bevis för att vederbörande verkligen var sekulära. Det blir väldigt svårt för mig att bemöta tomma påstående och gissa mig till vad du menar. Det räcker inte med att de sysslade med sekulära ting, för det gjorde definitivt även Galilei och det har garanterat de flesta präster och påvar också gjort. Så om det är din beviskraft kan jag spara dig tid och ord och redan nu säga att det håller inte som argumentation till att de skulle representera ”mig” och Galilei ”dig”.

    I modern tid finns inte många framstående kristna naturvetenskapsmän nej (”forskare” inom teologi bryr jag mig inte om att räkna, det är knappt att betrakta som en vetenskap). Inte om vi tittar till demografin procentuellt finns det många kristna forskare iaf. Merparten av alla naturvetare är ateister/agnostiker/nonteister. Sen kommer en portion pandeister/deister och sen kommer en portion liberalkristna. Kvar är ett par procent kreationister (5%). Gallup har undersökt saken för USA, som jämfört med Sverige är ett extremt mycket mer religiöst land. Enkel extrapolering för Sverige säger oss då att här talar vi inte ens promille som är kreationister. Inte ens inom religionsvetenskapliga fakulteter lär det statistiskt sett kunna finnas många. Jag vet att det finns en berömd kemist som vann nobelpriset på 60talet. Det finns även en geolog i USA (alltså inom mitt fält) som svamlar lite kreationistiskt ibland. Han lär vara den ende kände geologen i modern tid – därför känner alla andra geologer till honom. Men en jämfört med 10 000tals framstående forskare liksom så blir det försvinnande få… Det bästa exemplet på att fundamentalistiska kristna nästan aldrig kan nå framgång som kristna och att det bara är löjligt att rabbla upp namn på det lilla fåttal som lyckats är ändå projektet ”Steve”. http://en.wikipedia.org/wiki/Project_Steve

    Och anledningen är den jag säger – den du inte tar till dig för du vill inte ta till dig den.

    Jag har inte blandat samman någon alls. Att bekräfta ett svar man redan känner till är något de flesta som är verksamma inom vetenskap ser som tristess och vardagsslit. Man har ett bevisat fenomen, men man har inte sett förloppets alla variabler. Intressant möjligen, men inte alls det samma som när man har ett fenomen man öht inte förstår sig på där man inte alls har ett färdigt svar i änden. Som fundamentalist kommer du också oundvikligen bli en dålig forskare eftersom om du har en tanke på att Gud ligger bakom något så kommer du ducka för alla variabler som visar på annat. Ta tex hur kreationister duckar för evolutionen, dateringar och även kvantmekaniska principer där slumpen blir en faktor (besvärligt som attans för det du precis påstod – som på inget sätt är sant – nämligen att det finns ordning och reda i allting. Så trodde vetenskapen innan 1900talets början. Men det har sedemera visat sig vara falskt). Man kan inte bli en bra naturvetare om man 1: inte kan lämna dörren öppen för ALLA svar. 2: Måste anpassa verkligheten och hitta på en massa svammel om en enorm mängd vetenskap som står i strid med ett fundamentalistiskt påstående likt kreationism tex.

    Hur ställer du dig till de områden där vetenskapen inte har samma åsikt som kreationister? Jag har svårt att diskutera just din syn om jag inte känner till den.

  15. Ping: Rädda Sverige,nu! » Kärlek väntar på dig!

Kommentarsfältet är stängt.