Men tänk om du har fel

Som ett vidare tillägg till det jag skrev om min ateistiska andlighet (vilket såklart var riktat till folk som inte tror att sådan existerar, därav jämförelserna i posten) tänkte jag nu utbena klassikern: ”Men tänk om du har fel”.

Ja, tänk om.

Låt oss ge oss ut i tankeexperimentens förlovade värld. Ifall mer liberala moderna kristna har rätt, dvs snälla fromma svenska-kyrkan-kristna har rätt, så kvittar det fullständigt att jag är ateist som pillar naveln istället för går på julotta. Jag ges alltid möjlighet att vid dödens inträde be om nåd eller vad det nu ska beskrivas som. Det är int svårare än så – det har massor av kristna experter bedyrat för mig. T om Hitler har rätt till en plats i himmelen ifall han vill be om nåd för det finns knappt något alternativ ändå. Gud älskar allt och alla. Allt är som en enda stor hippiefest i det gröna med oändligt med marijuana. Cumbaya in eternity.

Men om dessa kristna har fel, då har de ”slösat” bort hela sitt liv på ingenting. Eller rättare sagt, det behöver ju inte vara sant så länge man är nöjd med sitt liv och har levt lyckligt.Att leva som en liberal kristen är ju inte så mycket av praktiskt slöseri med sitt liv som möjligen då mentalt slöseri. Dvs man har bedragit sig om man hade fel. Har jag som ateist haft rätt så gör det ju inte så mycket, för då lägger man aldrig märke till det och kan bli sur. Har fundisarna rätt är det lite knepigare.

Kristna brukar ju påpeka att de är väldigt lyckliga. Framförallt ju mer extrema de är i sin fundamentalism. Inget är tydligen lyckligare än någon som är riktigt jävla skiträdd för en skäggig straffande gammeltestamentlig gudom som kräver test och prov av sina undersåtar hela tiden medans han får dem att yra runt i öknar i jakt på förlovade länder och bortsprungna getter. En riktig muskelgud som hotar med helvetet är det som allra mest gör en fundis lycklig. Allra lyckligast är de kristna fundisarna som kanske är homosexuella, och som seriöst innerligt hatar sig själva för detta och hela tiden gör sitt bästa för att förneka detta och att de är ”botade” genom bön. Astronomiska portioner förträngda känslor och kosmetiska sken på ytan av ”normalitet”. Ja jävlar vilken lycka! Inte.

Man behöver inte ens gå till sådana fall, det räcker med att man öht tror på att man kan bli straffad av en högre makt så kommer man oundvikligen också leva hela sitt liv med en rädsla som ligger där och gnager i bakgrunden. Allt detta då i en vardag där allt går ut på att förneka verkligheten, inte minst ska merparten av alla jobbiga vetenskapliga faktum och teorier förnekas. Och så ska man per definition skaffa sig en riktigt usel smak kring kultur därtill där man seriöst tycker det svänger när syster Elsy-Britt sjunger med gitarren i kyrkan osv.

Alternativt, och mer troligt är att man inte är (officiellt) rädd för den straffande guden (längre), eftersom man är upptagen med att se sig själv som frälst och räddad undan helvetet medan man gör allt vad man kan för att plåga de människor som inte är frälsta eller som inte vill bli det. Dvs blir ett rövhål för sin omgivning istället med missionering och sin blotta existens som vetenskapsförvrängande kreationist. Javisst, man är nog rätt ofta toklycklig som fundamentalist när anden skakar om en i kyrkan (dvs hamnar i extas av full naturliga psykosomatiska skäl), men man är det definitivt på bekostnad av sin omgivning på flera olika sätt. Och det är en bräcklig jävla lycka som svider väldigt hårt när den brister.

Tänk om gud finns och är en sådan fundamentalistisk gammeltestamentlig gud och fundisarna har rätt?

Ja tänk om.

Tänk om jag hamnar i helvetet direkt pga att jag räcker ett finger åt detta sätt att leva och tro. Säger ”fuck you” när skäggguden ger mig ”valet” att välja mellan att döden dö för evigt i helvetet eller att sitta i hans knä som ett jävla spädbarn hos en pedofil. Det är ju egentligen inget fritt val alls, om jag ens ges chansen att ta det utan om allt döms efter hur man levt. Därom tvistar fundamentalisterna ju.Härligt om man skickas direkt till helvetet förresten – bara för att man tex föddes som hindu på en liten avlägsen indisk by utan att ha ens hört talas om kristendomens räddning. Tuff luck. Men om det är ett val då vid pärleporten? Är det ens då säkert att man tänker gå med på det under de utpressningsvilkor som råder? Ja låt oss säga att man faktiskt vågar välja helvetet framför himmelen.

Tänk ”så hemskt” att inte få spendera existensen i en himmel med en massa korkade rädda/självgoda hällörade bibeltokar som tycker att pastellkläder är okej och hårdrocksband som spelar på melodifestivalen är just det de inte är – nämligen hårdrocksband. Tänk så hemskt att inte få spendera en evighet med dessa jäkla sidbenekammade dårar som garanterat inte har ett enda kul eller begåvat att säga mig eftersom de ägnade sina liv åt att stirra i bibeln och längta efter dödsriket snarare än skaffa sig visdom under livet. Det har faktiskt ingen betydelse hur mycket elden brinner och tomheten ekar i helvetet, det är ju ändå inte på något sätt värre än fundisarnas himmel.

Så det kvittar hur man än vrider och vänder på saken, du har alltid allra minst att förlora vad gäller att leva och dö lycklig som ateist.

SVD Mer på temat på humanistbloggen

Annonser
Det här inlägget postades i Frihetsfrågor, Konspirationer & pseudovetenskap, Religioner, Retorik. Bokmärk permalänken.