Visdom vs passion

Via Åsas twitter hittar jag följande artikel.

Behöver forskare en doktorsgrad? Mitt omedelbara svar är ja det behöver dem. Men omedelbara svar är inte alltid de bästa svaren. Låt oss väga för och emot varandra:

Ja det måste man:

För att nå djup och detaljerad kunskap om något så måste läsa länge om det – det är oundvikligt och det är också i princip ett måste för att man ska klara av att forska i ämnet, för ”om man inte kan allt, kan man missa mycket och då presterar man i princip inget”. Ett sätt att bevisa att man har gjort just detta är att doktorera. Du är expert i det du doktorerade i då. Det ska vara omöjligt att ha kommit så långt som en doktorsgrad utan att kunna en hel del om sitt ämne.

Doktoreringen + alla år dessförinnan på universitet, dvs vi snackar nu ofta minst ett 10tal år sammantaget gör att man kommer i kontakt, inte bara med ämnet i detalj, men även framförallt i HUR man forskar. Processen, vetenskapligt arbete, metoder, formaliakännedom, källkritik, det vetenskapliga läget i ämnet osv.

Nej det måste man inte:

Det finns inget i doktoreringsprocessen som garanterar att man blir en bra forskare. Inget. Det är trots allt en utbildning och därmed räcker det gott och väl med att man är flitig så kan man komma långt. Att bli en framgångsrik forskare bygger ju även på andra egenskaper som man inte kan lära sig. Kreativitet, iaktagelseförmåga, analytiskt tänkande, ”smarthet”. Det kan finnas gott om självlärda människor som av brinnande intresse kan lika mycket eller mer som den klassiskt skolade på egen hand, eller åtminstone fullt tillräckligt för att de ska ha något att säga som kan vara viktigt. Det är ju inte så att Linné var officiellt expert i botanik. Han var mig veteligen läkare men få skulle ifrågasätta hans bidrag till botaniken (och biologin totalt). Nuförtiden blir sådana undantag allt mer ovanliga, eftersom systemet inte tillåter det på samma sätt. Folk kan få hedersdoktorstitlar, kanske skriva populärvetenskapligt i ett annat ämne de inte har titel i och sen sitta i paneler och uttala sig, men de kommer inte FÅ LOV att delta i ämnet på akademisk nivå. Där är dörrarna i nästan alla exempel stängda.

Det är vida känt att ju äldre vi blir, desto mer kan vi, men desto rigidare blir vi också i tanken och desto mindre öppensinnade blir vi för nya tankar. Hjärnan verkar fungera som allra bäst på människor i åldern 20-40 år. Efter det är det en rak utförsbacke (ja denna backe börjar statistiskt sett redan vid 27 års ålder fysionomiskt). Faktum är också att många stora vetenskapliga upptäckter genom historien har kommit till av brillianta sinnen, som inte varit äldre än 30 när det skett. Dvs vi snackar huvuden som inte är fyllda med lika mycket kunskap som hos en 20 år äldre kollega, men som däremot är mer passionerade och kreativa. Exakt vad detta beror på lämnar jag till någon neurolog att förklara – men det är så iaf. Det är alltså en batalj mellan intelligens, som minskar när sinnet blir långsammare, mot visdom, som inte minskar förrän minnet sviktar, vilket inte behöver ske alls på en del gamla. Dagens akademiska värld bygger helt på visdoms-meriten och att den ska ske på ”rätt sätt”. Tveklöst kommer det ske på bekostnad av det unga sinnets kreativa sinneslag.

Min slutsats är att bägge ting vore det bästa.

Vi behöver definitivt fortsätta utbilda folk till doktorer i ämnen, eftersom det leder till en fortlevnad av visdom och framförallt om kunskaper kring hur vetenskap ska formuleras på ett sätt som är korrekt och håller källkritiskt. Men vi skulle nog behöva släppa in lite fler unga briljanta sinnen i systemet ibland innan de falnar av tyngden från åratals stressiga studier för att nå doktorstiteln och legitimiteten att få lov att uttala sig. Ibland är det just naiv men helt oförstörd passion som kan behövas för att få något att utvecklas. Innan åratal av visdom leder till cynism osv.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra vetenskaper, Konspirationer & pseudovetenskap, Studierna. Bokmärk permalänken.