Att ingripa är att angripa …tydligen

Nu har det hänt igen. Den svenska rättvisan fäller ingriparen istället för angriparen. Visst, detta står i tidningen. Men att anta att det måste vara lögn bara för att det är journalistik är lite väg magstarkt för min smak. Om man kan generalisera kring tidningar på det sättet och anta att alla ljuger, då borde man rimligen även kunna göra det på tidigare brottslingar. Men det kan inte det svenska rättsystemet som ni får se längre ner.

Örtofta IS ordförande Carl Andersen stoppade själv ett pågående vandaldåd mot pågatågsstationen i byn när polisen inte hade någon patrull att skicka.
Nu har han åtalats och krävs på 18 000 kronor.

Det var ju det jag sa. Vi har i Sverige ett juridiskt system som inte tillåter att folk ingriper när brott begås. Och när det som i det här fallet handlar om att ord står mot ord är det ju riktigt skrämmande att folk öht tar sig tid att lyssna på den ärrade brottslingen, än mindre öht tror på hans ord framför personen som ingripit.

Pojken är tidigare åtalad för flera brott, och misstänkt för ännu fler. Det spelar inte någon roll för bedömningen?
– Nej, det har ingen betydelse.

Ingen betydelse? Så är det faktiskt enligt en expert på svensk juridik (de intervjuar en åklagare) och jag har ingen anledning att misstro då skånskan inte brukar ljuga med sina citat. Är det vad Sverige kallar rättvisa så har vi ingen rättvisa.

Självklart upphör inte principen om källkritik att gälla bara för att det är juridik. När en ärrad brottslings ord står mot någon annans ord ska man för fan ta personens historik i beaktande för trovärdigheten i orden. Brottslingar blir inte vanliga hederliga människor bara för att de råkar vara käranden och om systemet nu inte tar hänsyn till det så är det faktiskt fel på systemet.

Sen vill jag då tillägga att om det nu är så att inte allt kommer fram i artikeln och den förskönar hela händelsen. Tex att Carl faktiskt gick till handgemäng mot och inte bara talade med ungdomarna så tycker jag inte det borde räknas som vilket angrepp som helst utan det borde finnas lagar som tillåter att man stoppar folk från att förstöra. Om jag ser någon som står och kastar sten på grannens fönster, och grannen är bortrest är det ju rimligt att jag ska få stoppa dem (framförallt när polisen inte tycker sig ha tid). Och om det kräver att jag tar till fysiskt våld så ska det få vara okej så länge det inte är ett övervåld som ger skitungarna fysiska men.

Äh, så trött jag är på ett samhälle som behandlar alla som små barn. Är man 15 år så blir allt man gör pojkstreck. Ingriper man själv mot brott så blir det egenmäktigt förfarande eller t om åtal om misshandel. Alla ”ska tas i örat”, men de som vågar göra polisens jobb ska fanimig tydligen straffas. Lagarna borde skrivas om så att medborgaringripanden, även vid skadegörelse, tillåter och ursäktar visst fysiskt våld. I vissa extrema exempel, som om man är hemma och det kommer in en inbrottstjuv i hemmet, då borde våldet få vara skoningslöst från ägaren sida eftersom det hela är en potentiell livsfara. Alla dessa exempel på brutala fall av misshandel och mord i samband med rån visar ju att en lagändring skulle behövas som gör att man har rätt att skydda sin egen och andras egendom betydligt mer handfast än man får idag.

Nåja, tillbaka till ämnet… Det värsta med den här händelsen måste ju rimligen vara att skitungen inte åtalades för skadegörelsen och framförallt hur det känns för Carl som ingrep att bara precis han själv blev åtalad.

Det här är ett tydligt exempel på när rättvisa inte har handlat om rättvisa utan istället har handlat om byråkrati. Och när juridik blir byråkrati så tappar det sin folkstödda demokratiska legitimitet.

Skånskan Skånskan

Annonser
Det här inlägget postades i Frihetsfrågor, Idioter & idioti, Politik & ekonomi. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att ingripa är att angripa …tydligen

  1. Dr M skriver:

    Jävla märkligt det här. En stark reservation för att jag inte har mer aning om ur förundersökningen ser ut än vad som skrivits i de länkade artiklarna förstås. Men den reservationen given framstår det ändå som rätt märkligt att åklagaren kan anse sig ha tillräcklig grund för åtal här. Alla anmälningar — även från femtonåringar som slagit sönder glasrutor — måste givetvis tas på allvar, så det är väl i och för sig inget konstigt med att saken utretts, men om det inte finns mer bevis än att ord står mot ord, och mot bakgrund av övriga omständigheter, kan jag inte se några utsikter för en fällande dom, och i det läget ska åklagaren inte åtala.

    Sedan när Andersen friats (vilket, om artiklarna stämmer, med största sannolikhet kommer att hända) bör han kunna anmäla femtonåringen (och eventuellt mamman, beroende på hennes inblandning i anmälan), för falsk tillvitelse.

Kommentarsfältet är stängt.