Ledaregenskaper

Hos Intefanny hittade jag inspiration till en bloggpost. Hon skriver om makt och jämställdhet och dyl ting.

Visst är det så att folk med psykopata drag är överrepresenterade i maktpositioner men samtidigt är det nog inte bara något som gör det till något negativt. Jag tror att det vi kallar psykotiska drag i en hel del situationer också kan vara mycket positiva egenskaper. (Ett lite bättre ord rent allmänt än psykos att använda om det hela är personlighetsstörningar)

Jag skulle nog vilja säga att det är för att den sortens yrke helt enkelt kanske passar den sortens människor bättre än andra. Snälla försynta människor utan stor tilltro på sin egen förmåga (dvs folk med låg narcissism) kan ändå inte leda andra bra – hur snälla de än är och hur mycket man än tycker om dem. Man genomskådar ju direkt när någon som inte utstrålar självsäkerhet försöker vara chef. Det går kanske bra i början, men efter ett tag så kommer man oundvikligen undra varför vederbörande styr och inte någon annan. Framförallt om man själv är av en personlighetstyp som mer eller mindre kan leda andra bra. Andra försynta icke-ledar-människor lägger såklart inte märke till problemet.

Den där kryptiska faktorn ”pondus” skulle jag tro inte finns hos folk som inte är lite narcissistiska. Jag kan bara dra en parallell till lumpen – och varför vissa officerare helt enkelt fick alla i rummet att stå i givakt utan någon ansträngning alls, medans andra fick hota sig till respekt. Och nej, det var inte ”hygglo-officerarna” som man ställde sig upp för fortast, inte efter några veckor iaf, det var de där tysta typerna som helt enkelt bara ustrålade pondus. De som påminde om någon slags old school familjefar och som fick alla andra att bli old school familjebarn. Ni vet, den som är jätteauktoritär utan att behöva bli hotfull – som man är lite rädd av respektskäl för – utan att förstå varför.

Visst är narcissism ibland ett socialt problem, men de flesta kan nog även nyttja draget för sitt eget bästa. Och om de då är chefer så kan ju deras eget bästa leda till företagets bästa. Man måste ju inte anta att allt är som socialisterna vill ha det till och att giriga svin skadar de anställda. Jag skulle tro att vi alla överlag är lite skadade av ideologi när vi bedömer hur friska andra är. Det är rätt mycket socialistisk jantelagsideologi att se självförtroende som något som är eller kan bli en sjukdom.

Jag skulle tippa att man inte kommer hitta ett enda framgångsrikt företag som inte har en chef med åtminstone lite narcissistiska tendenser – troligen rätt mycket sådana t om. Du får inte en stark ledare om ledaren inte utstrålar självförtroende. Hela ledaregenskapen handlar om att man ska vara klippan – inte kompisen – och aldrig den som andra måste hjälpa. Den som tar kommando och den som kan övertyga andra om att den har rätt utan att behöva debattera.

Det finns definitivt kvinnor som har denna egenskapen och som är superba ledare. Men jag tror att narcissism och övriga personlighetsstörda drag som finns hos många chefer är mer vanligt hos män. Därför kommer du hitta fler män som är bättre lämpade som chefer än kvinnor rent statistiskt. Och det säger jag inte för att klanka ner på kvinnor, utan för att jag tror att män faktiskt är lite mer ”psykotiska” än kvinnor.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra vetenskaper, Frihetsfrågor, Idioter & idioti, Medicin, hälsa & psykologi. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ledaregenskaper

  1. intefanny skriver:

    Om man bara är lite narcisstiskt lagd kan det vara en fördel, då det innebär att man mest diggar sig själv, men om man lider av diagnosen narcissism är det kasst, eftersom det i praktiken innebär att man har askass självkänsla men inte kan erkänna kritik, det vill säga allt som gör att man inte platsar som chef.

    Jag tror dock inte att dessa drag är en fördel för företaget när man redan är på toppen, utan mest på sin väg dit. Jag tror, eller vill i alla fall tro, att empati lönar sig i slutet.

  2. Daniel skriver:

    intefanny: Fast ”diagnosen” narcissism är ju trots allt gränsdragen av någon. Och jag råkar veta att denna någon arbetar ju efter mallar som tagits fram när man jämfört med brottslingar intagna på rättskliniker. Dvs diagnosen på en normal människa ställs utifrån något uppmätt på en brottsling som garanterat har sina variabler som påverkar resultatet. Dvs det som definieras som en diagnos är uppmätt på brottslingar (grova sådana, intagna på rättspsyk) – så frågan är hur lämpligt det resultatet är för att mäta det på folk som inte begår brott. Vilket man då gör ute i det civila livet tyvärr… Fast i regel upptäcks aldrig narcissism förrän personen åker dit för ett brott så det kvittar kanske. Det är rätt få människor som får diagnosen som inte sitter inne. Vilket gör att den är definierad utifrån en viss typ av narcissist.

    Vad gäller det här med makten och att nå dit så tror jag du missar en viktig poäng och det är ju att det aldrig tar slut. Ett företag är ju aldrig ”färdigvuxet” utan de flesta arbetar hela tiden för ökad vinst och omsättning. Och om de inte gör det, så måste de åtminstone alltid arbeta för att hålla det på samma nivå som de är nöjda med, och det innebär ju även det nya ”strider” hela tiden för att behålla och vinna nya kunder. Så även om jag förstår och sympatiserar med din empati-poäng så tror jag att den alltid är sekundär eftersom kampprocessen aldrig kan ta slut med att leda ett företag.

  3. Skuggan skriver:

    ”Det finns definitivt kvinnor som har denna egenskapen och som är superba ledare. Men jag tror att narcissism och övriga personlighetsstörda drag som finns hos många chefer är mer vanligt hos män.”

    Låter rimligt. Hanar brukar ju ha ledarrollen hos våra närmsta släktingar schimpanserna också. Att män är överrepresenterade bland våldsbrottslingar brottslingar tror jag också har biologiska orsaker, snarare än ”könsmaktsordningen”.

    Liten sidofråga kring detta: Tror du det är någon markant skillnad i självbilden och personlighetsdragen hos en framgångsrik företagsledare och en framgångsrik maffialedare (eller för den delen en framgångsrik krigsherre i Afghanistan)? I vissa länder (typ Ryssland och Italien) så är ju de gränserna inte alldeles tydliga. I sådana länder är det också såvitt jag förstått inte helt ovanligt att näringslivet och den organiserade brottsligheten har symbiotiska relationer.

  4. Daniel skriver:

    Nej ingen jätteskillnad. Möjligen är företagsledare överlag bättre skolade och mer slipade och mindre benägna att klampa i klaveret och begå misstag. Men om du jämför en stor härförare med en stor företagsledare så hittar man nog rätt få skillnader psykologiskt. Förutom att härföraren troligen är betydligt mer modig och företagsledaren troligen är mer bildad.

Kommentarsfältet är stängt.