Myter och sanningar om goterna

(Ja, en lång bloggpost)

Jag behöver knappast förklara för den insatte hur mycket ideologi som ligger bakom alla diskussioner som berör Sveriges äldsta historia som ”nation” och hur mycket av urheimat osv som folk har letat efter ända sen den svenska nationalismens urdagar på 1700talet. Det är inte bara naturvetenskap som utsätts för frontalangrepp från pseudovetenskapen, humanioran är minst lika drabbad.

Det är en infekterad fråga precis som frågor om urheimat alltid är – inte för att det råder någon akademisk meningsstrid, utan för att frågan är infesterad av en massa ideologer som direkt angriper alla för att vara idioter som inte håller med dem. Det blir inte många som vill röra vid det då. Dick Harrisson är tapper som faktiskt tar strid i frågan, om än lite kort. Han borde skriva en tjock populärvetenskaplig bok tillsammans med ledande arkeologer och lingvister om folkvandringstiden i Sydskandinavien – och få slut på myterna. Han har utrett det bra och allmänt i boken ”I krigarnas och helgonens tid”, men ännu mer fokus på oss skulle behövas, även om det såklart mer är en arkeologisk fråga än en historisk då det handlar om en tid innan vi skrev egna källor här. Jag tror att hans kloka aura om ett sådan arkeologiskt projekt skulle vara bra. Allt från trelleborgar till heruler och goter skulle behöva utredas på ett öppet men kritiskt sätt av historiker, arkeologer och lingvister.

Någon borde skriva det så vi fick ett standardiserat tvärvetenskapligt referensverk att hänvisa till när man blir kallad idiot av nationalisterna.

Ordet got – Det här med Gotland, Gutar, Götaland, Götar och kopplingen till Gother och Gothernas rike är exakt en sådan fråga där man blir kallad idiot om man inte direkt accepterar ett självklart släktskap med alla möjliga ”självklara” kopplingar därefter. Om vi får tro de alla mest fanatiska fanatikerna i frågan så handlar det inte om en möjlig koppling, utan om en självklar som bara idioter inte ser. För det första förenklar man etymologin och lingvistiken, utan hänsyn till att ord kan vara lika utan släktskap. För det andra missar man att språkliga släktskap inte nödvändigtvis måste innebära att man har ett kulturellt, desto mindre att man har direkta kopplingar eller tillhörde samma folkslag på en genetisk nivå. För det tredje så missar man även att ett ord kan färdas i två riktningar. Inget alls säger att ordet ”got”, som kopplas till att ”gjuta ut” något måste ha sitt ursprung som ett stamfolk i Skandinavien som sedan emigrerade till Polen (Pommern) och inte tvärtom. Rent språkligt finns det egentligen bara svaga skenbara indicier, även om det såklart är en kul och spännande idé. Lingvistiken var het i historievetenskaperna och arkeologin för 100 år sen, men är idag lite kallare eftersom man med den kan påvisa massor av saker som inte behöver stämma. Den är alltså ett intressant instrument för historiska frågor, men ingen sanning om kulturers gränser. Hur många svenskar säger inte ord som ”webben, shit, deal” idag utan att ha det minsta anglosaxisiskt blod i ådrorna? Enskilda ord visar alltså inget med säkerhet om kulturers genetiska släktskap eftersom ord kan importeras över enorma avstånd.

Den skrivna texten och hur järnåldern fungerade – Rent historiskt har vi bara precis en källa. Jordanes en källa (Getica) som dels är ca 300 år yngre än den påstådda immigrationen ifråga. 300 år. Det är rätt mycket det. Det är som att påstå att om jag idag samlar in muntliga historier på stan om vem Karl X var, skulle få en helt pålitlig redogörelse. Eller rättare sagt, en sådan redogörelse skulle bli astronomiskt mycket bättre, eftersom folk idag har lärt sig allt de kan om Karl X ur modern forskning som går direkt ur samtida källor. Kvalitetsskillnaden är alltså enorm. Den andra källkritiska aspekten i frågan är att vi nu snackar om en romare som återger vad ett järnåldersfolk säger. Alla som kan något om folkvandringstiden vet också om att det här är den tidpunkt då protonationalismen stortrivdes. Vi har tusentals stammar över hela Euroasien som vill skaffa sig en distinkt identitet efter romersk modell. Man vill inte längre bara vara folket i dalen, utan nu blir man istället stammen från dalslandet, som kallar sig heruler. Det är en soppa utan dess like av uppblommande identiteter. Och de blommar upp som de gör, eftersom de är konstruktioner ofta. Toppstyrda sådana där starka män skapar sig makt genom att ena folk, inte bara under sig själva som personer, men även under folkidentiteten. Och som ett brev på posten leder detta till stora sociala förändringar. Religioner utformas och omformas. Germanska folk går från att ha bronsåldersreligioner där solen, naturen och fertiliteten stod i fokus till att få mer machobetonade religioner där krig, våld, makt och död ges mycket mer utrymme och egna gudar. Direkta influenser av greker och romares religioner såklart. Man kan se liknande paralleller överallt i historien. Ett stort mäktigt folks auktoritära vanor påverkar mindre sovande folk utan stark centralmakt och vips skapas en massa nationalism och identitet. Hellenism är ett sådant fenomen, romersk kulturspridning en annan. Under 1700-1900talet är det tyskar och fransmän som påverkar folk överallt i världen och under 1900 och 2000talet är det USA och deras kultur. Influens av men också reaktion mot starka kulturer utifrån. I detta skapas enorma mängder myter om den egna identiteten. Och vissa saker går igen över stora områden. Vissa gudar och mytiska krigare finns från Kaukasus till Irland (Oden, Wotan tex). Inte för att det råder EN kultur över hela området, utan pga att vissa saker blir populära. Den tidens hiphop och McDonalds 😛 Fenomenet ”Got” verkar vara en sådan sak som blir populär att kalla sig. Precis som många andra identiteter innan och efter. Detta var en samtidsbetraktelse som Jordanes inte kunde förstå. Hade han varit grek så är det möjligt att han hade lagt märke till det. Det säger jag inte av fördomsfyllda skäl, utan pga att grekerna hade grepp om kulturbegreppet även på ett relativistiskt plan. Något romarna aldrig lyckades behärska på samma raffinerade sätt. Rom var aldrig lika intellektuellt som de grekiska statsstaterna. Det var ett mer pragmatiskt rike. Men, precis som greker talade man gärna inte direkt en sansad och objektiv sanning om andra folk. Här var grekerna snarare mycket värre än romarna eftersom allt norr om dem var barbarer (keltoi – ”folk” från norr). Dvs antika källor som handlar om andra folkslag är oftast mycket mer propaganda än korrekta beskrivningar. Lägg därtill att det i det här fallet handlar om en oral tradition som skrivs ner av en romare 300 år senare och det kritiska sinnet måste i princip se på Jordanes text, som möjligen en text gjord med goda intentioner, men som skildring av vad som verkligen hände i det äldsta gotiska historien inte kan påstås duga till mycket. Det kan som bäst ge indikationer. Men mest troligt är att det, om Jordanes inte förvrängt något av substans, ger en indikation av vad 500talets goter trodde om sin egen historia – dvs en bild av deras mytologiska identitet eftersom de likt alla andra folkslag blandade myter med historia. Inte ett undantag i förhistorisk tid finns från regeln att myter blandas med historia när man återger sin egen historia. Inte ett.

Arkeologiska bevis – De övriga bevis som finns i frågan handlar om att man i Pommern har hittat spår av en kultur som påminner om den i Skandinavien. Stenskeppsbyggare osv. Som då skulle tyda på ett arkeologiskt bevis för en inflyttad kultur från norr. Det stora problemet med det resonemanget är att det inte är så enkelt. För kulturerna man hittar i Pommern är allt annat än skandinaviska som helhet. Det finns INSLAG i dem som påminner om skandinavien, men det är inte alls frågan om ett bevis för en immigration – det kan lika gärna vara immitation. Folk från pommern besöker oss och influeras. Så som tex germaner ser romerska mynt med kejsare och skapar brakteater av egna hjältar eller greker ser skytiska objekt i guld och gör kopior i keramik. Folk imiterar folk, så är det bara.

På sin höjd kan man hävda två ting som ger göticisterna nästan rätt. Antingen åkte det ner ett par sydskandinaver till Pommern och lärde lokalbefolkningen ett par sydskandinaviska ting. Eller så kan man säga att platsen i fråga var en mötesplats för kulturer eftersom det ju faktiskt finns rikt med samtida influenser från alla möjliga håll på platsen. Om det verkligen var frågan om sydskandinaver som reste dit, för handel tex, vilket det mycket väl kan ha varit, så åts deras kultur snabbt upp av andra kontinentala kulturer. Självklart hade vi i skandinavien kontakt med kontinenten. Massor av fenomen vandrade hit från söder under den romerska järnåldern, tex religionen. Asatron. Så Pommern kan mycket väl ha varit en sådan plats där även fenomen från oss kom in.

Men någon större folkvandring är det inte frågan om. Det finns inga arkeologiska belägg alls för att en sådan ska ha skett. Jag har för mig att Jordanes talar om att en tredjedel av goterna skulle ha flyttat från sitt hem och hit. Det är såklart en relativ siffra och omöjlig att säga något om i konkreta siffror. Det enda man kan säga med säkerhet är att det inte finns några belägg alls för att en tredjedel av sydskandinaviens folk emigrerade söderut. Om det flyttade folk härifrån så talar vi om väldigt få. Å andra sidan är det allt som behövs ibland för att det ska märkas. Jämför tex med det enorma sätt som nordbor påverkade Storbrittanien, Irland och Västra Frankrike under vikingatiden. Det var knappast frågan om jättearmeer av emigranter från våra hemtrakter. Men de tog ett järngrepp som syns tydligt i både arkeologin och historien.

Det samma kan då inte sägas om goterna från Sverige. Så något stämmer inte. Deras kultur åt snabbt upp i en takt som gör att det är svårt att se hur de sen kan vara de som ligger bakom hela identiteten ”Got” på kontinenten. Det är klart, det kan ha varit en populär myt som sedan spred sig tack vare att den nådde maktpositioner. Vad vore kristendomen tex utan Konstantin som tog den till högsta makten i Rom. Bara en liten kult såklart. Något liknande kan ju tänkas ha skett med ”got”. Att det överlevde och växte trots ett mediokert förflutet tack vare att rätt person tog det till sig. Man kan även tänka sig att spekulera kring att det fanns ett litet gäng goter från skandinaven som tog folkvandringens skräck för hunner och skyter i tillfälle och skaffade sig makt i regionen. Något vi ju ser skandinaver göra på många platser i historien, inte minst under vikingatiden i österled, men även då som sagt i västerled. Då blir ju alla undersåtar goter, utan att egentligen vara det genealogiskt. Men allt detta är såklart spekulation. Vad som däremot inte är spekulation är det faktum att ingen stor folkvandring skedde från skandinavien.

Forskare ljuger eller är dumma i huvudet – Men problemet är att ideologer, likt göticisterna tar det från roliga spekulationer, till att vara tveklösa sanningar. Alla som inte håller med är ”PK” eller ”Kommunister” eller på något annat sätt skadade av 1968. Framförallt är de dåligt pålästa om Jordanes, som på något märkligt sätt helt ska fråntas alla krav på källkritik (eftersom han är allt som öht bygger myten blir han behandlad så som kristna behandlar bibeln som historiskt dokument – åh jo, det är exakt så ni göticister resonerar).

Historiker skyr frågan eftersom de inte kan titta på den och säga något alls utan att bli aggressivt påhoppade. Det är lite som när man som arkeolog eller historiker åker till en lokal hembyggdsförening och ska föreläsa om deras ”snapphanegrav” ute i skogen. Gud nåde dig om du inte säger att det är en snapphanegrav. Möjligen, om du kan påvisa att det är en vikingagrav eller bronsåldersgrav så slipper du undan med livet i behåll – men om du skulle ha fräckheten att påstå att det bara är en naturlig hög med jord så kommer du bli rejält fnyst åt.

Vissa saker är känsliga för historiker och arkeologer att befatta sig med, inte för att det finns obekväma sanningar som Illuminati.. förlåt… forskarna inte vill kännas vid, utan för att man inte får lov att diskutera dessa ting kritiskt på samma sätt som allt annat utan att samtidigt vara beredd på eviga poänglösa debatter med myternas förespråkare.

Det är inte så att det inte KAN finnas en koppling mellan Gotland, Götaland och Goternas rike. Jag skulle personligen tycka att det vore väldigt häftigt om det fanns en koppling. Det är bara så att det inte är så enkelt som hypotesens fanatiska förespråkare vill ha det till och att man måste skilja på VILL och KAN som vetenskapligt tänkande människa. Tyvärr – Frågor om urheimat för folkslag kommer alltid vara infekterade och troligen alltid outredda – eftersom dess förespråkare beter sig som de gör. Vi är inte ens i närheten av en sund debatt – för att ens tänka sig att man kanske inte KAN hitta ett urhem för folkslag, eftersom identitetsbegreppet som folk är socialt och sällan genetiskt, är ju tröskeln som nationalister och lokalpatrioter inte kan kliva över eftersom de i grund och botten tänker lika fördomsfullt och naivt som 1800talets nationalromantiker gjorde kring begreppet ”folk”.

Jag vet, det svider att höra det, men det är ju så. Enda anledningen till att ni göticister inte vill ta till er att kultur och folkslagsidentitet är något som kan skapas och överföras mellan folk utan genetisk uppblandning är ju att ni i grunden inte vill att det ska vara så av mer eller mindre smygrasistiska skäl där kultur och identitet är något som ”finns i blodet” och inte något man kan lära sig.

När ni allesamman kliver över den tröskeln, då kan vi börja diskutera vad som verkligen kan ha hänt för 1800 år sedan.

Annonser
Det här inlägget postades i Historia & arkeologi, Konspirationer & pseudovetenskap. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Myter och sanningar om goterna

  1. Mikael skriver:

    Längsta bloggposten hittills?

    Vad som sällas tas upp i diskussionen är en hypotetisk gotisk identitet formad på religiös grund. Jag har ju annars sett förslaget om att goter var dem som dyrkade guden /den mytiske anfadern Gautr (”gjutaren” = kan tolkas som barnalstraren), oavsett varifrån de ursprungligen kom. Det är också faktiskt det språkliga ursprunget till vårt germanska ord ”Gud” (God, Gott etc). Det finns ju liknande paralleller bland germanska folk såsom Ingaevonerna = ”folket] från Ingwaz”. Gissningsvis skulle alltså kulten av denne Gaut ha spritt sig längst Östersjön kring år 0 och återfinns därför senare i benämningar som goter, gutar, götar och andra nästan okända grupper såsom de vitryska gudai.

    F.ö. verkar begreppet goter/gutans ha varit ganska löst och svävande även bland goterna själva, vilket ev. skulle kunna ge stöd åt hypotesen om ”got” som kultiskt begrepp. När gotiska grupper senare tränger in i Romarriket benämns de snarare i första hand som tervinger och greutunger. Utöver dessa etnisk-politiska benämningar har vi vidare andra begrepp för dynastiska grupper bland goterna (amaler, balthier m.fl).

    Först senare framträder grupperna Ostrogoter (där den gotiska identiteten poängteras) och Visigoter, de senare kallade dock förmodligen sig själva för enbart vesier. Ganska invecklat mao.

  2. Daniel skriver:

    Mikael: Precis. Långt ämne. Lång post. Tackar för tillägget om fler variabler i frågan.

  3. Emmanuel skriver:

    Bra och intressant text, men..

    Frågan kommer förstås, som nästan alla frågor rörande äldre medeltidshistoria, knappast aldrig att få ett svar. Denna, liksom andra frågor som upprör nationalromantiker, t.ex. ”Sveriges” födelse, är förstås extra infekterade. Men, faktum är ju att professionella historiker som Harrisson går i precis samma fälla som romantikerna. Man yttrar sig sålunda gärna tvärsäkert om sådant som det inte går att få någon klarhet i. Jag är t.ex. inte övertygad om att det inte fanns ett uppsalabaserat Sverige (eller Svitiod) före Birger Jarl (eller sagofiguren Arn, som Harrisson hade den dåliga smaken att vara med att marknadsföra). De källor som finns (isländska och landskapslagar) utgår uppenbarligen ifrån detta, och avfärdandet av dessa liknar ofta dåliga bortförklaringar (t.ex. att äldre västgötalagen skulle vara feldaterad 200 år), liksom avfärdandet av Jordanes. Även om han levde 300 år senare är det inte okänt att muntlig tradition, framförallt i illiterata samhällen, kan bevara traditioner längre än så. Dessutom vet vi inte om han (eller Cassiodorus) hade tillgång till andra äldre t.ex. romerska källor. Så, även om jag tror att Harrisson har rätt, är t.ex. hans förklaring till att Cassiodorus ville förlägga goternas ursprung till ”Scandza” närmast fånig och helt gripen ur luften.

    Enkelt uttryckt, även om det är kul att spekulera, är det ibland klädsamt att säga, ”det vet vi inte och kommer aldrig att få veta”.

    Det är också svårt att befria sig ifrån att det finns politisk undertoner i mycket av detta. Tänk bara på den allmänt hyllade bedrövliga ”rasbiologiska” boken av Maja Hagerman. Bedrövligt, speciellt när hon föreslår att censurera Tacitus eller utmålar äldre historiker som nationalsocialister.

  4. Daniel skriver:

    Emmanuel: Jag har väl inte jättemycket att kommentera det du säger. Jag håller i stort med – och poängen jag ville få fram var just att historiker sällan är så säkra och att det är inte alls sant att påstå något annat – utan det är snarare en produkt av tillfälligheter ifall det låter så när någon likt Dick uttrycker sig. Det är snarare så att Dick skriver så av pur irritation i denna – observera – bloggtext. Jag har haft honom som föreläsare, han är en passionerad herre som brinner för vetenskapligheten och hans böcker är såklart inte lika snabba i ton. Men när det går fort – Då kan ödmjukhet ibland få lida.

    Vad gäller att han skulle ha propagerat för Arn så förstår jag inte var du fått detta ifrån? Hans förhållande till Arn är alltid – ALLTID – skämtsamt med glimten i ögat. Om du uppfattat det annorlunda har du inte varit helt uppmärksam. Dick är en mycket ironisk herre i sina utspel, vilket inte alltid framgår av hans texter eller mediala framträdanden. Men för oss som har haft äran att ha haft honom som lärare så är det annorlunda kan jag lova.

    Men det finns inget – som får historiker att bli surare än när besserwisser-nationalister ska mässa och ifrågasätta med nedlåtande ton. Och då kan även en Dick tappa stringensen i den objektiva ordflödeskonsten.

  5. Mikael skriver:

    Harrison har dock uppvisat en del mindre lyckade exempel på bristande vetenskapligt omdöme (bl.a. i fråga om en diskussion kring rosornas krig), men det hör egentligen inte till det här ämnet.

    För att återanknyta till goterfrågan (som jag inte kan låta bli att tycka är vanisnnigt intressant, kanske just för att den fortfarande är så laddad) så finns det ytterligare två indicier som talar mot ett skandinaviskt ursprung (observera just ursprung, vilket göticisterna förfäktar). Språkligt sett tillhör gotiskan de östgermanska språken, som enligt de flesta experter på området också delades av andra kontinentala germanska grupper såsom gepiderna (som f.ö. ibland räknas som en gotisk grupp), burgunderna, vandalerna m.fl. Man antar dock att de nordgermanska språken redan hade börjat växa fram i Norden vid den här tiden, alltså bör goterna rimligtvis ha talat ett eller flera språk med nordgermanska drag ifall de nu hade kommit direkt från Skandinavien under första århundrandet.

    Går vi till källorna är det också underligt att Tacitus inte nämner goter i Skandinavien, medan han är noga med att peka ut grupper som Suiones och Fenni. Först en bit in på folkvandringstiden har vi referenser till goter/götar i nuv. Sverige (hos Jordanes).

  6. Daniel skriver:

    Mikael: Tackar för dina insatta kommentarer och tillägg. Det är uppskattat. Jag har inget att säga om det, allt låter rimligt som du säger. Nej Harrisson har ju såklart inte rätt om allt han säger. Dels lider han som nästan alla historiker vs arkeologer av revirpinkarbeteenden ibland. Dels svamlar han ju friskt när han uttalar sig om saker utanför hans expertis, som tex hans jävla åsikter om upphovsrätt där han inte ens var nöjd med de 30 miljoner som piratebay skulle betala…

  7. Emmanuel skriver:

    Ang. marknadsföring av (dvs. ej propagering för) Arn:

    I Arns fotspår
    En färd genom tempelriddare Arn Magnussons medeltida värld
    Författare
    Lennart Utgren; Dick Harrison; Bo Södervall; Jan Guillou
    Illustratör Kaj Wistbacka
    Förlag Piratförlaget

  8. Daniel skriver:

    Emmanuel: Har du hört eller läst Dick tala om Arn? Det har jag. Det han framförallt påpekar för oss är att detta på intet sätt egentligen är nytt. Guillou har inte upptäckt något som andra missat. Dick har skrivit hyllmetrar (nåja, iaf ett par böcker) om nordiska korsfarare – tex boken ”gud vill det” där vi kan få ta del av händelser som för de flesta svenskar är rätt så okänt. Det är med det i åtanke inte så konstigt att just Dick är den som skriver något om Arn tillsammans med Jan. Jag har inte läst just den boken i fråga – men innehåller den något fel? eller är det guilt by association rent allmänt bara som du vill ha det till?

    Det blir så lätt irrelevant pladder när man kritiserar Jans böcker om Arn för detaljer. Detaljer om vem som egentligen låg med vem, vem som egentligen hade den största armen på sin sida osv eller vem som gick först i ett fälttåg. I princip är det ju där kritiken kring sakliga saker har varit. Små detaljer med på inget sätt viktiga fakta. Det är ju trots allt en roman vi talar om – en roman som bidragit massor till historieintresset i landet – mycket mer än Dick eller någon annan riktig historiker gjort. Romaner kan per definition aldrig innehålla sanningen, eftersom de alltid fyller ut. Är romanen extremt välskriven övertygas man utan att historiska eller arkeologiska fakta blir fel. Är boken lite sämre så blir det fel på en del detaljer. Men SÅ jävla mycket fel på kända historiska och arkeologiska detaljer är det inte – inte inom ramen för vad historiska romaner tillåter.

    Att det sen är en skit-serie böcker av rent litterära anledningar, det kan jag inte göra så mycket åt eller invända mot.

  9. Emmanuel skriver:

    Det är sent, men ok..

    Jag har läst de flesta av Harrisons böcker (dock ej Arn-boken) med blandad behållning. Det är inte så mycket vad han skriver som stör mig, utan hur, han är helt enkelt en medioker stilist.

    Men ”back to the story of Arn”, som jag också läst med lika blandad behållning. Jag tror att både du och jag förstår skillnaden mellan en roman och verkligheten, jag är dock inte säker på att alla läsare eller för den delen författaren själv (dvs. Jan G.) alltid lyckas hålla isär begreppen. Därför är det extra viktigt att historiker av facket avhåller sig från att bidra till att understödja sådana vanföreställningar.

    Ditt resonemang om att det är ”en roman som bidragit massor till historieintresset i landet” är förvisso sant. Detsamma gäller Herman Lindqvists 1800-talsversion av historien som nu ståtar med flera band i många svenska hem.

    God Natt

  10. Daniel skriver:

    Den gode Herman ja. Ett ännu bättre exempel på någon som bidragit till historieintresset, men som svamlat kring många fakta. Självklart är det så, jag håller med.

    Men den stora frågan är varför så många tror att han har varit skadlig för något? Jag blev supersporrad och intresserad av historia under det tidiga 90talet då hans tv-program om historia gick. Jag minns i princip inte EN enda detalj från VAD han sa och påstod. Det jag minns var snarare HUR han sa allt och hur spännande historia blev som ämne – så spännande att jag sen gick och läste det och historia i flera år på lunds universitet. Några obotliga skador från av att ha blivit inspirerad av Herman tror jag mig inte ha drabbats av. Jag tror heller inte att han skadat så många andra faktiskt. På sin höjd kan jag tänka mig att en och annan tycker att kungahistoria är lite mer intressant än vanliga människors historia än vad historievetenskapen av idag tycker är idealet – men jag kan för mitt liv inte se det stora problemet i det. Möjligen om man är patologiskt äcklad av allt som har med monarki att göra kan jag förstå att man lider av den lilla influx som Herman må ha gett folk åt intresse för kungar och dyl.

    Som du förstår håller jag alltså inte alls med om att det är ett problem att det finns en massa 1800-talsaktig historia i våra svenska bokhyllor – för alternativet skulle vara mycket mer total historielöshet. Och hellre okritisk kungahistoria än ingen historia alls – för SÅ kass är inte historieskildringen från 1800talet att ingen historieskildring alls vore bättre…

    Så många ungdomar idag som är historielösa. De skulle behöva en Herman som åtminstone gav dem passionen för ämnet som massor av 70 och för all del äldre 80talister fick av Hermans historia på TV. Om snack om kungar som intrigerade med preussiska prinsessor är allt de får, så är det mycket bättre än inget.

    Det här handlar mycket mycket mer om avundsjuka över utgivningssiffror och övriga royalty än om Hermans skadliga verkan på folk. Att folk hellre lyssnar på en amatör och betalar för det än lyssnar på ett proffs.

    I den världen av bittra akademiker är Dick ett lysande undantag. Han försöker bete sig som en Herman och ge folk historia på ett levande sätt. Han lyckas ganska bra att kombinera det akademiskt korrekta med det populistiskt intressanta. Fast helt obitter är inte Dick, han gnäller rätt mycket på bristande royalty. Fast då inte på bekostnad av Herman.

  11. Emmanuel skriver:

    Om jag förstår dig rätt gör det inget om man far med osanning eller är oseriös så länge man väcker intresse? Eftersom läsaren ändå glömmer det det mesta, men intresset består? Detta relativistiska, för att inte säga nihilistiska, förhållningssätt är förstås totalt förkastligt, men en numera ack alltför vanlig attityd. Anledningen till att Herman kritiseras är således inte ”avundsjuka” och om du inte förstår det, vet jag inte vad jag ska säga.

    Harrison (jag är inte ”Dick med Dick”, är du?) är däremot seriös och har gjort en beundransvärd insats för att popularisera historia (trots stilistiska brister). Det jag kritiserar honom för är att vara tvärsäker när ingen seriöst kan hävda tvärsäkerhet och att hänga på och legitimera populistiska ”vågor” typ ”history according to Jan G.”

    Slutligen, och möjligen OT, finns det en svensk historiker som (om de kände till honom) alla länder borde avundas oss. Jag syftar förstås på Peter Englund, en fantastisk stilist och en samvetsgrann historiker. Att läsa honom är ren lycka.

  12. Daniel skriver:

    Emmanuel: Hela grejen, som du duckade, är att personer som Herman inte far med speciellt stora osanningar. Vi snackar inte historierevisionism där hela poänger ändras. Jo, poängen att Herman kritiseras är just denna, att så många riktiga historiker inte tål att han tjänat massor med pengar, medan de själva inte ens kan betala räkningarna. Är det något flera år inom dessa ämnen lärde mig så är det att det finns massor av bitterhet, avundsjuka, revirpinkning och intrigerande bland akademikerna inom de historierelaterade humanioraämnena.

  13. Emmanuel skriver:

    Nej, jag duckade inte. ”Inte speciellt stora osanningar” är, milt uttryckt, inte ett speciellt övertygande argument.

    Att det finns revirpinkande akademiker är ingen nyhet för mig, att dessa kan vara avundsjuka på Herman för hans royalties är också fullt möjligt, men att tro att det är det som kritiken bottnar i är barnsligt.

    De historiker som kritiserade honom menade med all rätt att han var slarvig och inte ville ägna tid åt att sätta sig in i nyare forskning. Han (och förlaget) hade kunnat låta någon eller några fackhistoriker granska texten, varför detta standardförfarande inte skedde är egentligen mycket märkligt.

    Jag är själv forskare, dock inte historiker, utan fysiker. Jag tycker mycket om välskriven populärvetenskap (t.ex. Simon Sing eller Richard Dawkins), men har väldigt svårt för (läs hatar) böcker av typ ”De dansande Tao Li mästarna” (eller vad nu eländet hette). Inte pga. avundsjuka på författarens stora intäkter (även om det inte gör saken bättre) utan pga. att det är missledande information som lurar läsaren.

    Det handlar, om man ska vara högtidlig, om skillnaden mellan en relativistisk syn på kunskap, jämfört med en sanningssökande (men aldrig avslutande) kunskapssyn.

    Härmed sluter jag debatten för min del denna gång.

  14. Daniel skriver:

    Vi får enas om att vara oense då. För jag tycker inte att du har rätt alls om gravheten i Hermans fel. Om man tex jämför med när etablerade seriösa historiker lär ut skitsnack i föreläsningsalarna (vilket har hänt ett par ggr, inte minst när jag genomled Harald Gustavssons rabiata pladder om hur fredligt skåne blev svenskt och hur illa han tyckte om de som påstod att folk strök med – Gubben är toknationalist med stort agg mot lokalpatriotiska tendenser), vilket nog är värre än att Herman svamlar om drottningars barm osv.

  15. Joakim Larsson skriver:

    Hur ser du på Kaliffs och Nordgrens kommentarer i den här bloggposten?

  16. Joakim Larsson skriver:

    Oj, jag kanske ska publicera länken också.

  17. Daniel skriver:

    Jag hitttar inte några kommentarer från dessa personer på den bloggen. Vad som rent allmänt sägs på gotiska klubbens blogg är inte av så stort intresse för mig att detaljstudera. Det är en fanatikers sida.

  18. Joakim Larsson skriver:

    Jo, GK verkar vara bitvis osammanhängande. Jag fick dock intrycket att han hade skrivit till Kaliff och Nordgren och publicerat citat av dem. Nåja.

Kommentarsfältet är stängt.