Hur civilisationsbegreppet fungerar i rymdsammanhang

Det här är en variant på bloggposten om Fermis paradox och Drakes ekvation.

Ett av de stora felen med synsättet vi har på oss själva, som bland annat leder till att vi tror att vi kan ursäkta Fermis paradox med att civilisationer ”kommer och går och det är inte säkert att någon just nu” skickar en signal är synsättet på hur evolutionen fungerar. Bara för att människan idag är den varelse som är mest avancerad mentalt, så innebär det inte att det måste ta 3.5 miljarder år för det att ske. Vi är inte toppen på en 4 miljarder år lång utveckling. Vi är en produkt på en av många sidogrenar.

Utvecklingen från amöba till människa är liksom ingen linjär utveckling där allt sakta men säkert har gått mot mer och mer intelligens. Vår hjärna, dvs det som krävs för att vi ska kunna synas och höras i kosmos genom signaler och expansion, är inte en produkt av 3.5 miljarder års utveckling. Den är en produkt av händelser som har skett de senaste 20 miljoner åren. Utvecklingen av intelligensen hos en liten primat för 20 miljoner år sedan hade ju i princip stagnerat – eftersom inget behov av mer intelligens krävdes, eller ens blev resultatet av miljön (om man tillskriver det hela som en produkt av förändrad diet, som många vill). En liten urprimat för 20 miljoner år sen var inte nödvändigtvis det smartaste som någonsin hade funnits. Det kan mycket väl ha funnits äldre däggdjur och dinosaurier med högre intelligens redan många miljoner år tidigare. ”Hjärnor” hade även urdinosaurierna. Det är alltså inte förrän hjärnorna börjar växa, dvs med däggdjuren under den neogena tiden som nästa stora steg skedde.

Det är ju inte förrän något börjar ske med vår miljö som primaterna sätter igång och växa i storlek, även deras hjärnor. Det här börjar ju så smått ske redan många miljoner år innan under Eocene, men det är ju först med att våra primater börjar växa fysiskt – vilket i princip inte börjar ske förrän för 10 miljoner år sen, och riktigt rejält först med släktet ”homo” som hjärnan också växer. Så jag skulle snarare vilja säga att intelligensens utveckling för oss har varit en kanske 20-10 miljoner år lång resa från ”noll” och en urhjärna som inte utvecklats på ett markant sätt på hundratals miljoner år.

Det är inte en linjär utveckling som måste ta 3.5 miljarder år. För så mycket av den här tiden (3 miljarder år) var ”dötid” som krävdes för att det flercelliga livet skulle komma igång. Har du flercelligt liv så kan intelligens uppstå idag, men även först efter flera hundra miljoner års evolutionär kamp. Intelligens är ju trots allt inget självklart slutmål, men om vi roar oss med att sätta det som något med lika stor möjlighet som andra egenskaper att utvecklas så blir det iaf så här.

Och med det i perspektiv, så blir det lättare att förstå hur många teoretiska intelligenta livsformer jorden skulle ha kunnat hysa under de 600 miljoner år som här har funnits flercelligt avancerat liv. Nu har det inte det, men det är en teoretisk premiss som är sann.

Allt det här är väldigt ”Drakes-ekvationsvänligt”. Vad som däremot inte är lika Drakes-ekvationsvänligt är det faktum att vi inte ser tecken på detta någonstans i universum. Med så här många möjligheter för intelligent liv att uppstå så borde vi ha hört något. Jag kan inte vår galax egen exakta ålder, men om vi jämför den med vår planets, så finns det allt utrymme i världen för att bara i vår galax ha funnits miljontals livsformer med intelligens i klass med vår eller mer under dessa 4 miljarder åren.

Varelser som därmed ser och uppfattar samma faror som vi. Som därmed troligen också kommer försöka överleva dessa faror. Om de saknar drivkraft för att utforska rymden för utforskandets skull, så kommer de åtminstone börja kolonisera rymden för sin överlevnads skull. Och från det ögonblick det sker, vilket rimligen, om Drake har det minsta rätt, skulle ha skett i vår galax redan för hundratals miljoner år, så är arten i fråga väldigt svårutrotad, och väldigt mycket mer synlig än om den bara häckar på en planet. Vilket ingen art vill som har överlevnadsinstinkter.

Det handlar inte om några små blippar där en civilisation får radio och sänder under några år, utan om en exponentiell faktor där ju längre tid som passerar, desto mer kommer arten sprida sig i sin galax. Så en art, som började åka till universum för 10 miljoner år sen, skulle ju idag ha tusentals kolonier över galaxen – kanske miljontals varav det inte ens är säkert att de är lika som art på alla längre.

Jag vetefan varifrån myten om rymdcivilisationer som uppstår och faller kommer ifrån, men troligen beror det på att folk överlag tror att rymdcivilisationer är jämförbara med jordens historiska enskilda civilisationer. Vilket är så löjligt naivt och i ärlighetens namn okunnigt att det inte får stå som argument för något. När romare expanderar ut i den antika världen, och sedemera inte kan så länge, stagnerar och sedan ”faller” som rike då grannarna blir för tuffa, så är det inte jämförbart alls med en rymdexpansion där ÄVEN om vi stöter på grannar fortfarande har faktumet att då finns det ju grannar där ute som skulle synas! Den ska snarast jämföras med Homo sapiens totala expansion och civilisation, som började för 200 000 år sen, och idag är starkare än någonsin tidigare. Man ska jämföra äpplen med äpplen. Människans expansion ut i rymden är en självklar fortsättning på vår övriga utveckling. Och så här bör merparten av allt intelligent liv resonera, oavsett hur olika det är oss på andra punkter. Därmed borde det finns gott om rymdfarande civilisationer i vår galax, i detta ögonblick. Faktiskt fler ju längre tiden har fått verka. För i galaxens barndom kan det såklart ha varit tyst, men nu, 4 miljarder år senare bör det krylla av oljud där ute.

Fast som jag sa – vi kan ju ha letat lite för kort stund. Med 300 miljarder stjärnor bara i vår galax alena finns det mycket utrymme att lyssna på. Men om vi inte har sett eller har hört något de kommande 100 åren, så hade Drake definitivt fel och jorden är en exotisk plats, kanske unik åtminstone i vår egen galax.

För den som fortfarande inte förstår. Tänk dig en ras ute i kosmos som uppnådde rymdfartsteknologi för redan 2 miljarder år sen. Att ett sådant , troligen intergalaktiskt (och på kardashev-skalan vid det här laget nästan omätbart avancerat) imperium inte skulle synas är rätt så komiskt. Tror man på det så har man inte tänkt efter. Då behöver man en rejäl dos tung scifi under västen innan man får uttala sig mer. Ju mer vi kan, desto mer styr vi vår evolution och vårt öde. Flaskhalsarna blir förre och färre.

Vissa saker ur scifin är rätt och riktiga ur logisk synpunkt. Andra är fantasier och totalt orimligt. Civilisationer som poppar upp som små fyrar i tid och rum för att sedan falna och därmed kan missas av oss precis när vi tittar, är definitivt tillhörande fantasierna. För så funkar det inte när en art väl får fotfäste i kosmos. Då krävs i princip en medveten utrotare för att sätta stopp. Väldigt få naturliga katastrofer kan utrota en art spridd på flera världar. Och visst, för all del, det kan finnas en jävel där ute som smyger runt och dödar alla konkurrenter. Men samtidigt tror jag nästan att svaret på tystnaden är enklare – och att det beror på att inte så många KAN sända.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra vetenskaper, Historia & arkeologi, Science Fiction. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hur civilisationsbegreppet fungerar i rymdsammanhang

  1. Skuggan skriver:

    En liten fråga i relation till detta: Som jag förstår det så uppstod vårt solsystem för cirka 4,5 miljarder år sedan. Finns det solsystem som är äldre, eller uppstod alla då? Tycker inte detta är irrelevant. Varför skulle andra planeter haft mindre ”dötid”?

    Sen så tror jag inte att intergalaktiska imperier kan existera. Ju mer utspridd en art blir, desto mindre kontakt har de olika planeterna som bebos av arten (som relativt snart lär bilda nya arter då de är isolerade från varandra). Eftersom det inte går att skicka information eller resa snabbare än ljusets hastighet så borde sådana imperier i stor omfattning vara omöjliga.

  2. Daniel skriver:

    Skuggan: Först och främst så finns det inget som säger att man för att man har en civilisation som sträcker sig över miljontals stjärnor, måste ha ett centralt imperium, mitt ordval av imperium var därför olyckligt. Och att skicka information (på sätt vi känner till) fortare än ljuset går såklart inte. Men vi känner redan nu idag till teorin om ett sätt att undanta sig från den principen, och det är att ändra rymdens avstånd istället. Information som skickas via befintliga eller artificiella maskhål i rymden skulle lösa avståndsproblematiken för logistik och centraladministration. Vi känner till hur det skulle fungera teoretiskt någorlunda idag, vi har såklart dock ingen möjlighet att göra det med vår teknik. Men om vi fortsätter i samma takt som vi gör numera med teknik och vetenskap är det inte orimligt att vi en dag når sådana förmågor. Det kanske aldrig går, men det är på inget sätt en käpp i hjulet för att en art ska spridas över enorma mängder ljusår.

    Det andra du tar upp om åldern kan jag svara på. Vår planet är 4.5 miljarder år gammal. Vår sol är lite äldre än så, några miljoner år ungefär. Men alla solsystem bildades inte samtidigt nej. Universum är 13 miljarder år gammalt. Det har funnits stjärnor i det sen några miljoner år efter tillkomsten. Det är faktiskt tämligen troligt att vårt solsystem, vår stjärna, och vår planet och därmed vi själva möjligen består av resterna av ett äldre som gick under. Mycket tyder, om jag inte minns fel, att de första stjärnorna överlag hade kortare livslängd än dagens, så därmed kan det t om vara så att vi kanske är tredje generationen solsystem som använder samma atomer. Det är fullt möjligt att om 5 miljarder år, när solen slocknar, eller t om innan dess då vi är på väg att kollidera med tex vintergatan om några hundra miljoner år (kan vara miljarder, jag kommer inte ihåg) så blir det grunden till ett nytt solstems materia igen.
    Det bildas hela tiden nya solsystem i universum. Den vanligaste födelseplatsen brukar mig veteligen vara kring tätare gasmassor, nebulosor och liknande. Men det är en väldigt långsam process som tar många miljoner år. Går alltså inte att studera i realtid, bara se olika stadier på olika platser. Och så här kommer det fortsätta i en gogool år till har jag för mig (det var nog t om längre än så). Sen är energierna uttömda ur materien och inga fler stjärnor kan tändas – framförallt beroende på att universum har expanderat hela tiden och avstånden hela tiden ökat mellan alla atomer och därmed minskat chansen att nya stjärnor kan bildas av ”stardust”.

    Vår planets dödtid innan intelligens uppstod beror ju på två ting: Dels finns det faktiskt inget alls som säger att intelligens måste uppnås och inom vilket tidsperspektiv. Allt som vi vet är ett krav är flercellighet och att det finns ett centralt nervsystem som kan reagera på stimulus. Sen tar evolution och miljö hand om resten.

    Just miljöfaktorn är ju den viktigaste av alla såklart. Det tog 3 miljarder år på jorden för livet att sätta igång med den kambriska revolutionen. Innan dess fanns inte mycket flercelligt liv utom sporadiskt likt ediacara-faunan. En primär anledning till att det var svårt för flercelligt liv att utvecklas fortare är ju att miljön var så jävlig. Du har kanske hört talas om snowball earth. Under omständigheter då stora delar av jorden är fryst till is så har livet det svårt. Det är ju därför evolutionen först efter den sista snowball earth vi har varit med om (ca 600 miljoner år sen) som livet ens har haft chans att utveckla intelligens.

    Men verkligen inget säger att detta scenario måste ske på andra planeter. Där kan en mer fördelaktig miljö uppnås både senare, men också mycket tidigare.

Kommentarsfältet är stängt.