The road

Jag såg filmatiseringen av The Road (vägen) igår. Jag har faktiskt inte läst klart boken, bara påbörjat den, så jag har svårt att säga om den är trogen förlagan eller inte. Men det kvittar egentligen helt, en film är en film och en bok är en bok och man ska inte jämföra. Filmregissörer har rätt till konstnärlig frihet även med klara litterära förlagor.

För den som inte vet vad det är för något så handlar det ju om en pulizerprisvinnande berättelsen om en far och en son som vandrar genom ett ödsligt landskap i desperat jakt på en bättre plats att leva. Ett posapokalyptiskt helvete iklätt aska, kyla och gråtoner där den exakta katastrofen bakom är okänd för oss tittare utgör miljön. Jorden är verkligen död. I princip finns bara människor kvar vid liv av någon anledning.

De har varit rätt finurliga och möjliggjort alla möjliga kända och okända orsaker till katastrofen. Allt från kärnvapen till dramatisk klimatkatastrofer till en solstorm känns troligt. Men så är det även något annat mystiskt som sker. Jordskalv, bränder, och kyla – så man lämnas med ett mysterium som man inte bara kan lösa som tittare.

Det är en styrka i filmen definitivt med mystiken. Man vet inte vad som har skett, och så fort man börjar ringa in en kandidat så sker något i filmen som gör att man blir osäker. Det är liksom fundamentet i filmens styrka eftersom det ger mystik. En annan detalj som är mycket bra är ljudbilden. Det är trots att det är en död värld inte en tyst värld. Överallt omkring det vandrande paret hörs fallande träd. De döda skogarna kring de två står inte bara som kusliga monument efter en händelse utan förfallet är kontinuerligt. Just ljudet av fallande träd, som hörs för jämnan är enligt min mening riktigt genialiskt. Jag har för mig att det är ett storybrott från boken att det öht är träd med, men det skiter jag i. Det är en av filmens styrkor just hur de spelar en slags demonisk domedagsroll bara genom att höras. Så på frågan: Hörs ett träd i skogen när det faller är svaret definitivt ja.

Världen de går igenom (USA) är rätt så folktom. De som inte dött av katastrofen har dött av kringströvande plundrande gäng som mer än gärna kannibaliserar på sina medmänniskor eftersom mat är en extrem bristvara. Överallt ser man även människor eller resterna av människor som begått självmord. För så lite framtidshopp ger den här världen sina överlevande.

De få de stöter på är antingen kannibaler, plundrare eller misstänksamma överlevare som skjuter först och frågar sen Det är en mycket hård värld där humanism och medmänsklighet är bristvaror eftersom svälten driver fram kannibalism hos så många. Den får ”hårdheten” i andra postapokalyptiska historier (Doomsday, Flykten från NY, Mad Max, Apornas planet osv) att te sig som disney i jämförelse. Här är människans värde mätt helt i hennes vikt. Bokstavligen talat. Och allt är inlindat i en socialrealism som gör att man trots allt tror på det. Filmen är stundals lite som en sadiststräckfilm likt Hostel eller Saw.

I den här elaka världen försöker far och son överleva. Och ofta är det sonen som får se till att fadern håller sig på rätt sida moraliskt eftersom fördärvet drabbar alla desperata och hungriga människor – även far och son som kämpar få för att hålla sig snälla. Men ungen har tydligen en snusförnuftig inställning till allt och representerar den evigt oklanderligt goda sidan. Det är en storymässig brist som jag inte köper eftersom det uppenbarligen bygger på den irriterande bilden av barn som oskuldsfulla små änglar som bara är goda och tror gott om alla. Sonen som skådis är också lite mer plastig än lämpligt, de kunde nog ha hittat en bättre barnskådis. Och varför måste Viggo bära på sin son så fort det är fara? Vi snackar en 9åring eller liknande som ALDRIG själv får springa när de flyr faror, utan tydligen går det fortare när Viggo bär ungen och därmed staplar fram sakta. Jag är ledsen att ta upp en sådan petitess, men det är irriterande.

Huvudrollen, som spelas av Viggo Mortensen är mycket trovärdig och bra. Han har gjort ”en Christian Bale” och magrat ner sig till sjuklig ohälsa för rollen. Utan det hade filmen känts oäkta faktiskt. Man får även se modern i faderns drömmande tillbakablickar (där hon spelas av Charlize Theron). En liten gästroll görs av legenden Robert Duvall, som är en av mina favortskådisar. Det räcker med ett par minuter så fyller han ut hela bilden och tar över med sin blotta närvaro. Då blir alla andra gråa biroller när nestorn Duvall talar.

Filmen är mörk, både bildligt och bokstavligt talat. Allt är så eländigt och dystopiskt att det den första halvan går överstyr för mig och jag får tyvärr pekoral-vibbar. Men efter ett tag vänjer man sig och några enskilda händelser lyfter stämningen lite ur helvetesklischen och in i lite mänsklig tragedi istället. Vilket paradoxalt nog föreställer lite ljusare sidor av tillvaron.

Som film har både styrkor och svagheter och hamnar därför på en typisk trea. Den är helt klart godkänd, men den kunde nog ha varit mycket bättre med en lite mer skicklig regissör.

Filmen har en trailer också. Se inte den. Den ger intrycket av en helt annan film. Kan vara den sämsta trailern som gjorts för en film på många år.

Annonser
Det här inlägget postades i Musik & Film. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till The road

  1. Dr M skriver:

    Allt är så eländigt och dystopiskt att det den första halvan går överstyr för mig och jag får tyvärr pekoral-vibbar.

    Det där är sammanfattningen av boken i en mening. Jag har läst den, men inte sett filmen. Boken är verkligen tragikpornografi: allt är såååå mörkt och ödsligt och otäckt och eländigt hela tiden. Det är en bok som verkar som skriven för att ge blaserade storstadsmän en tår i ögonvrån, typ. Varför det ska anses ha ett större konstnärligt värde än att göra dem kåta kan man möjligen undra över.

    Boken har en del bra ansatser, men på den håller inte riktigt när man skrapar på ytan. Den postapokalyptiska visionen hänger inte ihop, karaktärerna och deras samspel är inte trovärdiga, den är ett stilistiskt lapptäcke o.s.v.

    I övrigt låter det som om man har följt boken rätt hyggligt. Det är å andra sidan inte ägnat att förvåna: den känns ofta som att läsa ett filmmanus, och jag kom hela tiden på mig själv med att tänka att McCarthy nog satt och föreställde sig en filmatisering redan när han skrev den.

  2. Daniel skriver:

    Dr M: Jag misstänkte det om boken. Har den hemma och läste ett tiotal sidor för ett tag sen, snyggt språk och så, men den kändes verkligen nästan lite för mycket vad gäller eländesbiten.

  3. Paulus skriver:

    Kan nog inte alls hålla med om Dr Ms syn på boken, tyckte själv den var mycket bra. Kanske inte Cormacs bästa, men å andra sidan vet jag inte om han någonsin skrivit
    en dålig bok… Tyckte tvärtom att det mesta håller mycket bra under luppen, hur folk beter sig i extrema förhållanden osv. Det var egentligen bara ungen, lite som du skrev om Daniel, som var lite väl oskyldig.

    Visst är den extremt mörk och det är kanske lite svårsmält, men det fungerade för mig just av den anledningen. Att slänga in en massa ljusglimtar i en sådan ”verklighet” hade bara varit krystat och Hollywood. Eftersom hela historien handlar om far och son-förhållandet i denna extrema miljö så fungerar egentligen inget annat.

  4. Dr M skriver:

    Precis. Och har du läst början har du läst allt. McCarthy bygger varken karaktär eller story. Och vad det snygga språket beträffar känns det ofta som mer tur än skicklighet. Han kastar sig mellan stilar och använder massor av olika stilgrepp, som om han försökte imitera alla de stora författarna på en gång, men utan att riktigt förstå de språkliga verktygens effekter och begränsningar.

  5. Dr M skriver:

    Paulus: En stor del av problemet är ju att far/son-förhållandet inte alls funkar. Barnet har ju växt upp efter apokalypsen, med sin far som enda mänskliga kontakt. Ändå delar han inte sin fars fundamentala värderingar, han är sämre anpassad till den värld han växt upp i än fadern som kastats in i den (alla som sett afrikanska barnsoldater inser att barn anpassar sig väl även till vidriga förhållanden som de växer upp i), och han misstror hela tiden sin far. Det hänger inte ihop. Alls.

    Och problemet är inte att McCarthy inte slänger in Holywood-aktiga ljusglimtar, utan att han tror sig uppnå effekt genom att måla svart på svart, utan känsla för vare sig mänskligt beteende eller vad som är verkligt skrämmande. Så måste han också ta i så han spricker varje gång han vill försöka chocka oss. Människor fungerar inte så. Människor finner humor och små glädjeämnen även i de svårast situationer.

    Svårsmält är precis vad McCarthys framställning inte är. Tvärtom, den är intellektuellt lättsmält, vilket inte hade varit ett problem om McCarthy inte hade låtsas som om han skrev något djupare än ett postapokalyptiskt underhållningsäventyr.

  6. Daniel skriver:

    Det verkar ju som barnet är tämligen lika film och bok efter att ha läst kommentarerna här.

    Och det räcker för mig för att jag ska ogilla eftersom han är så otroligt orealistisk – och med Dr Ms extra analys på det hela där man ännu mer sätter hur orimligt det är med en så snäll unge i perspektiv i en hård värld (som jag borde ha tänkt på) så blir barnet ännu mer irriterande dåligt genomtänkt – som karaktär. Vi är ju i stort produkter vad gäller värderingar av den miljö vi växer upp i – och då kommer ett barn defakto bli nästan identisk som sin far i en värld där så få andra människor finns att inspireras av. Om pappan är en hård överlevare, som inte ens är född in i miljön, då ska barnet också vara det. Det finns inget som ursäktar det som annat än att karaktären är dåligt skriven.

    Men det stora problemet för mig var att det blev för mycket av det onda på ett sätt som kändes ansträngt påhittat. Vad kan vi hitta för fler jävelskap som kan drabba dem… Det är inte så att filmer inte får vara jävligt mörka för min del, men det kan slå över som med allt och bli pekoral om eländet blir för mycket. Och för mig balanserade den här filmen på en tunn linje, klev över ibland, men det uppvägdes av andra kvaliteer.

    Huruvida boken är så himla annorlunda kan jag inte säga, men enligt Dr M är den ju inte det. jag ska bilda mig uppfattning om det vid tillfälle.

    Men det är härligt att se att man kan ha olika uppfattning om något. 🙂

  7. Paulus skriver:

    Smaken är ju som baken och så är det ju. Jag förstår invändningarna, men delar dom inte alls. Visst vore världen trist om alla tyckte likadant.

    Men jag tycker du skall ge boken en chans Daniel… jag hade ju inte fel om Baxter och Wolfe… 🙂

  8. Daniel skriver:

    Paul: Det har du rätt i. Den ligger hemma, så den blir säkert läst. Det är ju ingen tegelsten direkt så jag fixar den säkert på några dagar. Fast inte just nu.

  9. Dr M skriver:

    Paulus: Ja, jag tror att det här verkar vara en situation där vi får vara ense om att vara oense. Gott så. Jag gillar att diskutera kring böcker och argumentera för mina uppfattningar (och att få argument för motsatt uppfattning som jag kanske missat), men jag är inte ute efter att ändra någon annans åsikt. Jag har inget behov av att alla ska tycka likadant som jag, tvärtom. 🙂

  10. Joakim Larsson skriver:

    Men ska man verkligen ta ungens roll i filmen så bokstavligt då? Jag ser det snarare som att ungens fråga:

    ”Are we still the good guys, Daddy?”

    …som upprepas några gånger är tänkt att symbolisera den strid som finns inom människan rent generellt och hur svårt det är att upprätthålla ideal i ett läge där man pressas till tillvarons gräns. Jag har förstått det som att det är den storyn McCarthy vill berätta snarare än den rent konkreta om en far och en son som vandrar genom ett ödeland.

Kommentarsfältet är stängt.