Vägen till ett fossil

Ibland glömmer jag bort att det som är självklart för mig inte är det för andra. Har ni tex koll på vad som krävs för att ett fossil ska bildas? Vilka parametrar som är viktiga? Helt apropå att jag ska börja med mastern i paleontologi om ett par dagar. Här kommer en liten genomgång för den intresserade.

Vad organismen består av
Organismen som dör, bör innehålla något som öht kan omkristalliseras till kalcitmineral, vilket tex med fördel är ben eller skal av något slag. Kalcit är det mineral som utgör merparten av alla fossil (det finns även tex fossil av aragonit – och i vissa fall ännu märkligare mineral). En annan variant är att organismen förkolnas. Det händer tex ofta växter i kol och skiffer-lager eller i tjärmiljöer. Då kan organismen konserveras och sedan sakta förkolnas. Det är därför som det är svårt för maneter att bli fossil – de består inte av något som KAN bli fossil att tala om. Enda undantaget är när de lämnar ett avtryck – ett sk spårfossil. Det kan ske om omständigheterna är bra.

Bra omständigheter vid döden
Till dessa räknas ju att vi har en totalt syrefattig miljö. Om det finns syre så kommer organismen att brytas ner av bakterier. Om det inte finns syre är den processen mycket slöare, eller sker knappt alls. Iaf sker den inte fortare än att hålrummet som organismen befinner sig i fylls med kalcitkristaller istället. Och till bra omständigheter räknas då nästan bara en sorts miljö: En akvatisk. Saker som dör på torra land, kommer nästan aldrig att bevaras om de inte begravs omedelbart i något, tex aska från ett vulkanutbrott. Men oftast är askan inte tät nog för ett bevarande, utan syre + bakterier bryter ner innehållet i organismen. Bästa miljön är den grunda havsbotten (shelfen, strandmiljön). Bästa situationen är havsbotten under en storm. Dvs om något dör, faller till botten och sedan snabbt begravs av sediment från stormen. Samma princip gäller fossil av landdjur som hittas – tex dinosaurier. Dessa har stört chans att ”överleva” till vår tid om djuret faller ner i en flod eller en bäck eller går ner sig i ett träsk. Men som sagt, det måste begravas fort också. Chansen att något som ska dö, dör på rätt sätt är som ni förstår försvinnande liten. Därmed blir öht väldigt få organismer som dör fossil, iaf när vi talar om större organismer.

Skydd för erosion
Samtidigt som erosion är lite av ett krav för att vi öht ska kunna hitta ett fossil, så är det också fossilens värsta fiende tillsammans med tektonik. Erosionen äter upp och förstör de sedimentära avlagringar som fossilet ligger i. För lätt förstenade fossil är det riktigt farligt. För hårt förstenade fossil är det inte lika farligt. Med hårt förstenade räknas tex fossil i äldre kalk och sandstenar. Med lätt förstenade räknas fossil i sediment från trias och framåt kan kan säga. Dessa sediment är ofta inte hårdare än att man kan hacka sönder dem med en spade. Medan en kalksten från silur ofta är verkligen stenhård bokstavligen talat. Även tektonik förstör massor av fossil. Samtidigt som massor av fossil exponeras tack vare av tektonik, tex i berg som veckas och spricker upp, så sjunker stora mängder sedimentär berggrund ner i förkastningszoner och vid tillräckligt stora djup som kommer den sedimentära berggrunden omvandlas till metamorf och sen kanske även helt smälta upp. Väldigt få fossil överlever de tektoniska och erosiva krafterna.

Att ens hittas
Av alla de fossil som sedan finns kvar är det bara en mycket liten del som öht ens går att hitta. Merparten av all sedimentär berggrund ligger fortfarande otillgänglig. Under skåne tex finns massor av berggrund från kritaperioden och under den finns det skiffrar och kalksten från silur och ordovicium. Som alla självklart innehåller massor av fossil – ta tex krita-kalken – den är ju i sig nästan bara resterna av fossil. Kalken består ju av resterna av organismer. Det är en rätt svindlande tanke, som visar att de hundratals metrarna av kalksten är resterna av ett gammalt tropiskt grunt hav. Japp, under krita, när dinosaurierna härjade, så var skåne en skärgård i ett litet grunt hav. Vi har stenbrott och liknande på en rad platser där alla skånska sedimentära bergarter exponeras. Men herregud liksom, är det ens en miljontedels miljontedel av den sedimentära skånska berggrunden vi talar om ens nu? Resten ligger begravt under skånsk mylla och kvartära istidsavlagringar (moräner). En obefintlig del av alla fossil som finns i världens sedimentära avlagringar är alltså hittade.

Att ens identifieras
Många ser inte skillnad på en ”sten” och en fossil. De tror att fossil är stora supertydliga skelett av dinosaurier i princip. Jo så är det faktiskt – tro mig jag har märkt hur förvånade vissa är när man säger att de håller i ett fossil. En bit avbrutet ben från en t-rex, tror du att du skulle lägga märke till det om det låg på marken? Glöm det, det är inte ens säkert att en paleontolog som är expert på t-rex skulle göra det. I princip måste man nästan leta efter det för att se det och det krävs i de flesta fall ett tränat öga.

Slutsatser – vägen till ett fossil
Vägen från död till fossil i din hand är mycket mycket lång. Inte bara tidsmässigt, utan även bildligt talat. Det är så många hinder som måste övervinnas på vägen innan du hittar fossilen att det är ett statistiskt under att vi öht hittar några fossil alls.

Ovan. En sten som i princip bara består av kalcitifierade skalrester av brachiopoder (Armfoting – en släkting till musslan kan man säga). Dateringen är silur, omkring 444-409 miljoner år sen. Alltså en halv miljard år gammalt. Dessa brachiopoder hade alltså varit döda i 200 miljoner år innan de FÖRSTA dinosaurierna dök upp på jorden. Den här skulle många definitivt missa på stranden. (Vill ni ta reda på den exakta arten på bilden, vilket jag inte har orkat, så föreslår jag att ni googlar på något av alla de gotländska sorterna av brachiopod som omnämns här.)

Annonser
Det här inlägget postades i Geologi, Paleontologi. Bokmärk permalänken.