Alla vi som inte vill åka med på förnekelsetåget – vilken station ska vi gå av på?

Vissa ämnen är känsligare än andra. Här kommer ett jävligt känsligt ämne idag 2010 i Sverige. Varför öht diskutera detta då när folk kan bli mycket upprörda av dina ord kanske en del frågar sig? Jo därför att folk kan behöva få sina myter konfronterade ibland. Ska jag bli kallad fördomsfull i varenda tidning när jag har fullständigt rätt, då ska fanimig de som lever i förnekelse åtminstone få höra att de lever i förnekelse via en liten blogg. Det är så få som vågar säga emot.

Idag, den 21 mars (21/3) är det Downs-syndrom-dagen har jag fått lära mig via TV. Idag är det alltså deras dag med fyndigheten kring trisomi 21. Dvs att man har tre stycken kopior av den 21 kromosomen istället för normala 2. Förutom mentala handikapp av olika grad, så som IQ-nedsättning (de kan variera rätt rejält från att ha 85 i IQ till så lågt som 20) så lider alla med Downs syndrom av en rad fysiologiska åkommor som gör att de väldigt sällan lever speciellt länge. Kort sagt, man är definitivt utan några som helst tvivel sjuk.

Jag har som en del av er vet jobbat som personlig assistent. Jag har också jobbat som vårdare på ett gruppboende för personer med mentala handikapp. Jag har alltså all erfarenhet som behövs i frågan för att uttala mig om utvecklingsstörda och folk med Downs syndrom – och framförallt – deras mycket gnälliga anhöriga som är kvicka till åsikter, men som knappast gör så med rationellt sinne.

Det här är ingen bloggpost mot folk med Downs syndrom på något sätt. Downs syndrom är en sjukdom eller rättare sagt en missbildning som leder till sjukdomar och därmed såklart sorgligt. Det här är en bloggpost om och mot alla de föräldrar som finns där ute som förnekar att det är en sjukdom. De föräldrar som säger ”Barn med Downs är som alla andra barn”, ”Barn med Downs har ju en mer kromosom att älska”. ”Det finns inga normala barn, utan vi är alla olika och det handlar bara om normer i samhället”.(Alla äkta citat som jag hört sägas många ggr).

Den typen av föräldrar som inte bara har den uppfattningen, utan som vill trycka den upp i våra ansikten alltså. Gud nåde oss om vi förolämpar dem med att påstå att deras barn har en åkomma. Då väcks föräldravreden och den som väckte den för ducka för sitt liv och samtidigt skämmas i åsynen för alla andra då man hade mage att såra en förälder.

Jag menar inte att föräldrarna inte ska få ha åsikter. Det jag stör mig på är när de vill tvinga på andra sina åsikter och knappt bli bemötta av PK eller konflikträdsla. Det har gått på tok för långt när föräldrar till Downs syndrom-barn aktivt arbetar för att stoppa allmänna tester för att hitta åkomman innan barnet ska födas – för abort tex. När man vill förbjuda saker som NUPP-testet tex. När man kallar det nazism och rasism och rasbiologi att föräldrar vill ha friska barn och helst vill abortera ifall det upptäcks.

För all del, var nöjd med ditt barn, det ska jag inte försöka ändra på på något sätt. Men ge fullständigt fan i att tvinga på andra er åsikt. Jag är så innerligt less på att bli ”uppläxad” i tidningar av föräldrar till Downs syndrom-barn (som i 2 fall av 3 kommer överge sina barn för kommunala gruppboenden när de blir jobbiga tonåringar – så kul är det att vara förälder då när den gullige lille bebisen är en 17årig bebis som vill ha sex).

Folk som inte ens kan erkänna att det är en åkomma, en sjukdom, en defekt, utan som vill relativisera allt pga patologisk förnekelse – ska inte ges en förbannad massa utrymme i media – de ska defintivt inte ha tolkningsföreträde framför medicinens representanter så som det håller på att bli. Bara för att man får ett barn med Downs innebär det inte att samhället i övrigt måste tassa på tår och låtsas som att allt är helt normalt med barnet bara för att du som förälder vill det.

Åhjo, jag förstår nog att man som förälder till ett barn med Downs kommer vilja göra allt vad man kan för att barnet ska få en bra uppväxt. Delvis som en del av det trauma det innebär så kommer man reagera extra beskyddande och förnekande av problemen. Självklart, så ska det ju vara också om man nu har fött ett sådant barn. Men snälla nån, sluta inte tänk med skallen resten av ditt liv bara precis för det. Att inte kalla Downs syndrom för en genetisk defekt är som att inte kalla totalförlamning för ett handikapp. Dvs total jävla förnekelse.

There. I said it.

Annonser
Det här inlägget postades i Idioter & idioti, Medicin, hälsa & psykologi. Bokmärk permalänken.