Seminariet som pedagogik

Sitter just nu (nä inte just nu – för nu bloggar jag ju) och läser ”min” del till fredagens seminarie. Då är det meningen att man ska presentera varsitt kapitel (jag har en om en lagerstätten i Sydafrika, andra har om andra lagerstätten). En dag får vi på oss att läsa på. Det är inget hårt jobb direkt, även om nivån på det hela är betydligt tyngre än den paleontologi jag hade på grundnivån. Det är ett otroligt intressant ämne det här. Jag kan verkligen förstå att man vill bli paleontolog.

Det stora pedagogiska problemet för mig med sådana här seminarier vilar helt på det faktum att jag inte kommer lära mig mycket alls om vad någon annan läser på. Det stora problemet allmänt med sånt här är att det ger mig ångest. Jag hatar innerligt att tala inför folk.

Men vi kan hålla oss till en mer allmän kritik som jag har kring det här som undervisningsmetod. Det är ju tveklöst så att just det kapitlet jag själv har kommer sätta sig bättre än det annars skulle göra, men också just därför, eftersom man pluggar in det lite extra, förbereder lite stödanteckningar och bygger upp en portion nervositet eller t om ångest, så kommer man inte höra lika bra på sina kamrater som man skulle på läraren. Dvs fördelen med seminarieundervisning är att ett ämne blir mer inläst än normat, medan alla andra blir sämre än normalt. Många lär ha det exakt likadant. Vissa har det nog ännu värre med föredragshållandet. Det är teaterapornas pedagogik med seminarier – inte oss introvertas. Det kan inga argument i världen ändra på.

Annonser
Det här inlägget postades i Paleontologi, Personligt, Studierna. Bokmärk permalänken.