Tjatet om ”att ta ansvar för sitt liv”.

Varför är inte jag libertarian? Det beror helt enkelt på att jag inte tror på libertarianismens lovsång om den minimala eller t om helt icke existerande staten. Det är en vacker men naiv sång. En mycket farlig sång t om då människooffren kommer bli många.

Missförstå mig inte nu. Jag sympatiserar väldigt mycket med tanken på individens frihet. Jag avskyr byråkrati. Jag avskyr skatter. Jag avskyr förmyndande och jag kräks på påtvingas solidaritet rätt ofta. Jag vill att mitt liv ska handla om mig själv och de jag väljer att bry mig om. Inte vad staten tvingar mig att bry mig om. Jag är i hjärtat libertarian och det har jag troligen varit sen jag var mycket ung. Men i takt med att jag åldrats lite så har jag också blivit lite mer empatisk troligen. Jag har stillat min naiva passion lite.

Det stora problemet med liberalismen när den går överstyr är att den förutsätter att alla människor är lika kapabla och förmögna att kunna skapa sig lycka och välstånd. Och om det finns folk som lever i misär i ett fritt samhälle så är det deras eget val och på eget ansvar och inget andra ska behöva straffas för. Liberalismen i libertarianernas kostym blir oempatisk och väldigt naiv när den resonerar så här. Den ursäktar egoism med ”ansvarsvariabeln”.

I vissa fall har de givetvis rätt. I vissa fall kan vettigt folk medvetet begå idiotiska beslut, som de mycket väl kan hållas ansvariga för. Men om vi istället tittar till hur merparten av alla fattiga har det i tex USA så finns det ett annat problem som är tudelat: Dels har vi alla de som föds in i fattigdom, som inte får bra utbildning, som får en självbild som förlorare och som därmed knappast kan lära sig att ta sig ur detta ekorrhjul av social misär. Endast ett litet fåtal, som är väldigt begåvade eller har turen att inte bara mötas av negativism och bristande utbildning kan lyckas ta sig ur skiten. Ofta tack vare att det tex finns eldsjälar som ger dem kunskaper och ”elden” att kunna lyckas. Dessa eldsjälar är ju väldigt ofta lärare, underbetalda sådana.

Den andra aspekten som glöms bort (eller snarare blånekas som överdriven av de mest högljudda libertarianerna) när det talas om folks ansvar över sina egna liv är att väldigt många människor som lever på botten gör så för att det är något fel på dem psykologiskt eller psykiatriskt. De kan vara allt från lätt underbegåvade människor med under medel på IQskalan till lätt utvecklingsstörda (mycket vanligare med allt detta än man tror – kommer du ihåg alla de som fick gå om klasser i skolan, fick helt underkända betyg eller t om fick gå i specialklasser? som hade svårt att läsa en text i högläsning i 9e klass?).

Man tror rätt lätt att bara för att någon är förmögen att stiga upp på morgonen och koka sitt kaffe så är de förmögna att ta ansvar för sina liv på ett abstrakt sätt där de ska kunna förutse förlopp (det har per definition alla med lätta mentala handikapp svårt för då de ofta lever i nuet). Mentalt svaga människor eller psykologiskt sjuka är inte lallande idioter i tvångströja. Det finns en gråzon mellan fullt normalbegåvade och kollin där merparten av alla mentalt handikappade befinner sig.

Det är tämligen absurt att säga att dessa människor ska ta ansvar för sina egna liv eller hur? Du kunde i princip då lika gärna sluta mata dina akvariefiskar med samma ”logik”.

Den libertarianska utopin bygger helt på myten om den kapabla människan. För oss som jobbat med folk som inte är så kapabla kan vi bara skratta åt detta lika mycket som man kan skratta åt kommunistiska myter om liberala tankar som ”inlärda av samhället” osv.

Den jobbiga aspekt som dräper den libertarianska utopin är just människans själviskhet, den som de vill bejaka. För samma egenskap, den som faktiskt kommunister förnekar finns hos oss naturligt, utan hävdar är inlärt (absurt nog) är samma egenskap som kommer få de starka att trampa på de svaga. Om du är helt fri att göra som du vill kommer det också innebära att de utan samvete och som är skickliga kommer utnyttja de som är svaga.

Detta kan inte ursäktas med ”eget ansvar” för de svaga. Vi är nämligen inte likvärdigt förmögna att ta ett likvärdigt stort ansvar. Vi föds inte alls som snusförnuftiga snälla varelser. Vi lär oss detta genom uppväxtmiljö – och det hela är som sagt även begränsat av din kropps genetiska begränsningar.

Därför att jag inte är okunnig om sociala frågor, eller okunnig om människors olika förmågor och begränsningar är jag inte en libertarian. Fakta dräper libertarianismens vackra skimmer. Och om man fortsätter att vidhålla att det inte är så här som jag precis förklarat, då är man antingen så sjukt fanatisk att man inte kan lyssna och se hur samhället och människan fungerar (dvs sysslar med cherry picking av variabler som passar ens utopi), eller bara helt enkelt den sortens egoist som inte bryr sig, men som inte vill erkänna det.

Annonser
Det här inlägget postades i Frihetsfrågor, Idioter & idioti, Politik & ekonomi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tjatet om ”att ta ansvar för sitt liv”.

  1. Joakim Larsson skriver:

    Vackert sagt, och jag instämmer.

  2. Daniel skriver:

    Tackar.

  3. KoljenKolja skriver:

    Håller med dig! Själv har jag psykiska problem, och skulle inte klarat mig alls om jag inte fått prata med psykologer, läkare och kuratorer sedan jag var åtta år… nu har jag fått Asperger och ADHD som diagnoser och ska börja med medicin snart. Fyller 21 i år.

    Jag håller som sagt även med dig i att den liberala idén är skön, och bör vara det man utgår ifrån och bygger vidare på. Själv kallar jag mig för vänsterliberal.

Kommentarsfältet är stängt.