Döden och minnena som försvann

När sambons mormor gick bort idag så blir jag återigen påmind om döden och hur kort livet är. Ena sekunden är man ung och har hela framtiden för sig och varje dag är lång som ett helt liv, andra sekunden är man den siste kvar av en försvunnen generation och tiden tickar så fort att dagarna flimrar förbi likt ett landskap utanför ett tågfönster.

Döden är fan inte alls vacker, döden är bara precis vemod kring ålderns gång. Vemod kring ensamheten. Vemod kring missade chanser. Och framförallt: Vemod kring  minnen som bara du själv har kvar och som ingen annan kan förstå.

Ju rikare liv du levt och ju längre det har blivit, desto färre kommer finnas kvar som verkligen, på ett riktigt sätt, kan dela dina minnen med dig innan du dör. Ve att vara den siste i en generation när alla barndomsvänner har dött och livskamraten redan ligger i graven. Det måste vara livets sätt att säga fuck you till den som dör sist. Det är nog ingen bedrift att leva längst. Det är nog bara sorgset.

Jag ser det på mina föräldrar. De ser det omkring sig. Sakta sakta har döden börjat sluka folk och vänner omkring dem ju äldre de blir. Det är inte bara tankeväckande vad gäller ens egen dödlighet, det kan också leda till att man tillslut blir ensam kvar att minnas vissa saker – och tanken på det skrämmer mig mer än min egen dödlighet.

Det är en sak att som barn höra berättelser från sin morfar ”om hur det var”. En helt annan att vara morfar och berätta för sitt barnbarn ”hur det var”. Det första är en berättelse, det andra är ett minne, Trots att innehållet är det samma när det ges ord så är innehållet aldrig lika under ytan. Lost in translation så att säga. Och ju äldre du blir, desto färre kommer finnas som kan dela minnet med dig, och inte bara den ytliga kosmetiska berättelsen. Och för de som har bara berättelsen kommer aldrig känslorna kring berättelsen att vara de samma som minnet av det hela ger. Att samtala med någon som upplevt det du upplevt är något helt annat än att samtala med någon som bara har hört berättelsen.

Detta är något som bara precis besvärar mig i tanken ju äldre jag blir. Döden är fanimig inte vacker. Döden är ensamhet med odelade minnen – det värsta som kan drabba oss.

Annonser
Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Döden och minnena som försvann

  1. Mikael skriver:

    Beklagar, och visst har jag också funderat mycket nu i de här banorna då min egen mormor gick bort för en månad sedan. Men är det inte själva ålderdomen och livets slut snarare än döden som är det otäcka?

    Nu kommer jag kanske låta en smula morbid, men i min mormors fall var döden vacker. Har man sakta tynat bort i alzheimers och annat ruggigt i nästan 10 års tid så blir döden en befrielse. Min sista bild av min mormor, vilken jag är tacksam för, är hur hon ligger död och fridfull på lit-de-parade. För första gången på jag vet inte hur länge så kunde jag se henne rofylld och nästan leende, och inte den förvirrade och lidande människospillra som jag och mina nära tvingats vänja oss vid – det var på sitt sätt vackert. Men det är förstås min personliga betraktelse i just det fallet…

  2. Skogsmannen skriver:

    Väl uttryckt.
    Jag har en morfar som åker in och ut på lasarett, med nedsatta funktioner. Jag är en idiot som inte ger upp hoppet. Lever väl på en dröm om ett bra slut, men jag kan inte tänka mig något bra slut. Inte när jag vill att han ska leva.
    Döden är inte vacker, som sagt. Minnen kan vara vackra, för att de är dolda bakom ett romantiskt filter.

  3. Daniel skriver:

    Mikael: Jag förstår hur du menar, men jag tror att du missförstod mig lite. Jag tänkte inte så mycket på döden som händelse, utan mer som döden som process. Och om du då inkluderar den sjukdom som leder fram till döden så blir ju döden, även för din mormor, kanske inte en så vacker historia när alzheimerbiten räknas med. Det är ju ingen tvekan om att folk som har varit väldigt sjuka eller som har lidit mycket får en befrielse, som kan upplevas som vacker i själva döden, men det var inte riktigt just det jag åsyftade.

  4. Daniel skriver:

    Skogsmannen: Långa sjukdomsperioder med oviss utgång tär verkligen på en som anhörig.

Kommentarsfältet är stängt.