Makten i klassrummet

Skolan. Vilken jävla miljö den egentligen är på många sätt och vilka jävligt enfaldiga åsikter många har om den. Om vi för en stund bortser från personliga positiva erfarenheter här och nu så kan man inte gärna påstå annat. Och den är illa verkligen för alla inblandade.

Illa för barnen – Tänk dig själv som vuxen att tvingas varje dag gå till ett jobb som du inte kan välja frivilligt att gå till. Som vuxen kan man säga upp sig och byta jobb om det inte passar. Man kan byta både vilket typ av yrke man har och arbetsplats. Men barn kan verkligen inte göra det. De är fast där. Och som funktion ska skolan fungera som läroställe. Det är här man ska skolas i kunskaper. Men alla som inte gick med skygglappar genom skolan vet att ofta är skolan snarare en plats man som elev hatade. Där fanns mobbing, där fanns bara precis stök och annat man avskydda. Prestationskraven inom idrott vet jag att många i min generation avskydde. Numera har man löst det problemet med att nästan inte ha idrott, men det var ju inte ATT vi hade idrott som var problemet för många av oss – utan hur det var utformat. Där man tvingades genomlida lagsporternas gissel tex, med lagkamrats-utvalsprocessen som knappast var trevlig för alla som inte var stjärnor på bollsporten i fråga. Lägg därtill hur skolan de senaste 20 åren har blivit mycket jantefierad – både från lärarhåll och från kamrathåll. Den elev som vill studera kommer utsättas för kamraternas glåpord och utstötning (det här har ökat enormt för killar de senaste 20 åren). Den elev som är överbegåvad kommer tryckas ner och fogas in i systemet av oengagerade lärare så att han/hon inte sticker ut och sätter andra elever eller läraren själv i dåligt ljus. Skolan är ofta en mycket hård, brutal och stökig miljö där verkligen givande bildning av elever är bland det sista som sker. Och som sagt, helt ofrivillig!

Illa för de vuxna – Jag har inte jobbat som lärare, men jag har jobbat som biblioteksassistent på ett gymnasium under ett halvår. Och det är ändå en miljö där eleverna är hyfsat vuxna. Men trots det är det bara precis en sak som man ser hela tiden som passiv åskådare: Respektlösheten från elever till vuxna. Överallt råder anarki i princip och lärarnas ord följes endast av de elever som vill det själva. Samhällsutvecklingen överlag har lett till att skolorna inte längre har någon hierarki. Det är fult med lärare som står som ledare vid katedern i klassrummen. Alla ska få säga lika mycket, allas åsikter är lika mycket värda. Den lärare som har en stökig elev får stå med frustrationen av att denna elev förstör för andra. Läraren får stå med frustrationen av att inte kunna göra något åt saken. Det finns liksom ingen tyngd bakom lärarens ord eller tillsägelser. Om eleven vill utmana lärarens auktoritet i klassrummet så finns det väldigt lite som läraren kan göra för att återta detta. Idag lyder de inte alltid ens tillsägelser om att lämna klassrummet, och vad gör man då som lärare? Det värsta är att läraren inte ens har samma rätt som andra i samhället att försvara sig och andra elever från fysiskt eller psykiskt våld. Om 65-årige Lisbeth går på gatan och blir påhoppad av 14årige Sven med helskägg och som väger 90 kg, så kommer 14åringen med största sannolikhet trots sin ålder bli betraktad som den helt skyldige även om han får stryk av Lisbeth. Men om man istället placerar samma situation i skolmiljö, då ska du se att läraren Lisbeth genast ska akta sig väldigt noga för att försvara sig från ett angrepp med att ge våld åter. Jag blev t om varnad innan jag började arbeta där att ”de hade problem med ett gäng som höll skolan i skräck”. Tror ni det kändes lockande att börja där någon vecka senare med ett sådant välkomsttal?

Det här med missnöjet bland lärarna märkte jag direkt i skolan. När stora 90kgs 14åringar utmanar vuxna lärare så VET eleven om att läraren inte knappt får försvara sig handgripligt mot ett påhopp och råka kröka ett hårstrå på eleven, än mindre rädda en annan elev undan våld med att bruka våld – för då kommer det genast bli tal om hur ett stackars litet barn har misshandlats i skolan av en svinig lärare som ”gick för långt med sin tillrättavisning”. Och eftersom de flesta skolor inte har ordningsvakter att kontakta, och polisen knappast skulle prioritera en utryckning för att två ”barn” ”småkivas” på skolgården så finns inte många alternativ kvar. Detta VET också lärarna om och samtalen i lärarrummet kretsade ofta kring ”vad sjutton ska man göra om man såg våld”. Ingen hade några bra svar, alla uttryckte mest frustration. Man såg framförallt tappade självförtroenden hos lärarna.

Låter detta som en miljö du vill jobba i? En massa människor som inte vill lyssna på dig, och de som vill lyssna på dig är gisslan under de som inte vill, och du är nästan maktlös att tillrättavisa, både verbalt och framförallt handgripligt oavsett situationerna. I princip kan man säga att lärare jobbar i en miljö som väktare och ordningsansvariga där det är lika jävligt och stökigt som det är utanför krogen en fredagsnatt, men utan att ens ha ordningsvaktens befogenheter. De har inte ens föräldrarnas befogenhet att bestämma över barnen – och det trots att de tar hand om merparten av all fostran.

Nu hårddrar jag såklart. Det finns säkert skolor där allt är gulligullgull. Men det finns ingen som helst anledning att låta dessa skolor utgöra normen kring hur vi beskriver arbetsmiljösituationen för lärare och för elever.

Bjästatragedin med en utstött och mobbad tjej som våldtogs visar oss att elever måste få massor med makt över sin situation när de behandlas illa. De måste självklart få kunna byta skola lika lätt som de byter skor tex och det ska alltid vara kommunens plikt att tillgodose sånt. Men samtidigt visar oss andra situationer att man inte kategoriskt bara kan ta väck all makt från lärarna heller för då får man andra problem. Det verkar som man helt enkelt har demokratiserat fel saker i skolmiljön – klassrummet – när det borde ha varit frågan om att öht GÅ till skolan om man blir mobbad som borde vara mycket mer demokratisk.

Folk har på sistone, inte minst i FP talat sig varma om att ”sätta åt skolkarna”. Sådan enfaldig populism är det sista vi behöver. Som en som skolkat väldigt mycket i mina grundskoleår så vet jag att det är inte lättja som ligger bakom skolket ofta, utan en enorm vantrivsel beroende på massor av skäl som aldrig skulle ha accepterats på en vuxens arbetsplats. Problemen i skolan idag är att två intressen står emot varandra. Dels vill vi skydda elever från orättvisa, men samtidigt vill vi se till att lärarna har rätt att undervisa och fostra. De två tingen går tyvärr illa samman om man inte ser till att börja med att stärka lärarens makt i klassrummet, och elevens utanför – inte tvärtom.

Annonser
Det här inlägget postades i Idioter & idioti, Medicin, hälsa & psykologi, Politik & ekonomi. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Makten i klassrummet

  1. Ping: Lärarlegitimation = trams « Geobastard

Kommentarsfältet är stängt.