Olika sorters bergarter och ett svart hål i kunskapen

Geologi står inte högst upp på schemat i skolan. Inte ens högt på schemat för de som läser naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet. Det innebär att alla drar runt med en väldigt förenklad bild av våra bergarter. De flesta av er har lärt er att det finns tre grundtyper: Vulkaniska (kristallina), metamorfosa och sedimentära bergarter.

Det är såklart inte fel. Det är dock bara så väldigt väldigt onödigt övergripande. Och det gör att man framförallt kan ha svårt att förstå vissa saker.

De vulkaniska (kristallina) bergarterna består av av egentligen fyra grundtyper som kan vara extremt olika från varandra. Först har vi de djupliggande bergarterna i vår mantel eller från litosfärens under delar. Dessa dyker ibland upp vid ytan och är kännetecknande av att vara väldigt rika på olivinkristaller. Gröna vackra kristallina bergarter. Det är i ren volym räknat de absolut mest vanligaste fasta bergarterna på jorden – men pga att de sällan kommer till ytan så ser vi dem som ovanliga istället. Sen har vi plutoniska bergarter, som granit och diorit. Dessa bildas på några mil till några kilometers djup i stora kammare som sakta kallnar och stelnar. Sen har vi intrusiva bergarter likt diabas och pegmatit. Dessa bildas i sprickor i berggrunden (inte på ytan, men några hundra meter ner kanske). Smält magma tränger in i en spricka och stelnar. Kan se väldigt olika ut beroende på processen – och har inget gemensamt drag. Sen sist har vi extrusiva bergarter. De som rinner ut vid ytan vid vulkaner och stelnar, eller som stelnar relativt liten bit under marken, tex inne i en vulkans öppning.

De sedimentära bergarterna brukar delas in i flera delar. De som bildas av organiskt material, kalk, kallas karbonater, tex kalksten, men även evaporiter, som bildas i uttorkande miljöer, alltså salter och liknande. Men du har även saker som silicatgel, alltså flinta som i princip hamnar i samma släktled. Sen har du de som bildas av olika sorters grus och sten – sk siliciklastiska sediment så som sandsten. Du har även kombinationer av allt så som kalkrika sandstenar eller grusrika kalkstenar. Till de sedimentäras kategori hör även skiffrar och lersten.

Och så sist – den kanske mest spännande – de metamorfa. Här hamnar nämligen både sedimentära och kristallina bergarter som genomgår en förändring. Men även kan sk en redan metamorferad bergart metamorferas igen. Dvs under högt tryck eller pga värme eller pga kemiska reaktioner omvandlas till en ny bergart. En skiffer omvandlas kanske tex till en glimmer. En diabas kanske omvandlas till en amfibol. Men det roliga med den här kategorin är att samma bergart kan omvandlas till så många olika sorter, pga omständigheterna.

Sen är det ju de bergarter, som är lite svåra att definiera tycker jag. Tex konglomerat, tillit, breccior eller för den delen de som bildats ute i rymden. För om du tar tex ett granitblock. Krossar den i tre delar och sedan låter tidens tand täcka över dessa tre delar så att de åter fastnar i varandra med sediment så har du en breccia istället som vi ska kalla sedimentär. Och det gäller BARA så länge du kan se den gamla sprickan som fyllts ut av sediment och stelnat. För annars är det ju en granit. Breccia är därför mer av ett begrepp för något, än en verkligt egen bergart. Det samma gäller även en del metamorfa, vulkaniska extrusiva eller sedimentära bergarter som bildas som evaporiter. En het källa spyr ut vatten i Yellowstone. Det avlagras material kring källan. Detta är sedimentärt, men samtidigt en produkt av en vulkanisk process. Samma gäller vulkanaska som bergart – tuff – som bildas helt av en vulkanisk process, men är sedimentär.

Gränserna är alltså inte helt solklara ibland. Och ju mer geologi man läser desto mindre tydliga blir dem. Och den som ändå finge vara introduktionskursstudent igen, och precis lärt sig allt. Då var allt enkelt. Då visste man skillnaden på en mikrogabbro, grovkornig basalt och en diabas. Det gör jag knappt längre ju mer jag pysslat med dem. Jag befinner mig nu i den där fasen som alla studenter hamnar i mellan första årets aha-upplevelser och känsla av allsvetande – och expertens verkliga allsvetande. Detta kunskapsmässiga svarta hål sägs kunna vara i åratal. Vissa kommer aldrig ur det. Ju mer man läser av geologin, desto mer får man känslan av att man kan mindre och mindre och att alla fakta man lärt sig har undantag, som egentligen gör att inga fakta finnes.

Usch!

Annonser
Det här inlägget postades i Filosofi & akademiska frågor, Geologi. Bokmärk permalänken.