Humaniora som yrke

För mig som tidigare läst en himla massa humaniora och samhällsvetenskap, och nu läser naturvetenskap är diskussioner om nyttan av vetenskaper alltid intressant. Åsa, som även bloggar på Ting & Tankar för fram många saker i frågan om nyttan av humaniora på en bloggpost som doktorandombud. Jag tänkte här ge min synpunkt på det hon säger.

Jag tror nämligen inte riktigt att det är så som hon säger, inte helt iaf. Hon talar kring vad studenter i humaniora har att erbjuda arbetsmarknaden, och där tycker jag att vissa saker missas. Eller ”missar” är fel ord. Hon vinklar det såklart till ”sitt” fälts fördelar, vilket hon såklart får göra, men jag håller inte med henne om dessa fördelar helt enkelt. För det första utesluter inte studier i naturvetenskap rigorösa övningar i det som hon tillskriver humanioran att ha en stark ställning i:

Allt fler företag efterfrågar numera medarbetare som kan arbeta självständigt, innovativt, effektivt – som kan söka och sålla och processa information, analysera och förmedla. Allt detta är egenskaper som de flesta inom forskning och inte minst humaniora tar för självklart.

Inte minst? Jag skulle vilja påstå att det är oerhört ämnesberoende och där klämmer egentligen hela skon. Humaniora har hamnat långt ner på skalan av flera viktiga skäl. Dels tycker många, inklusive mig själv, att utbildningarna inte alltid är speciellt bra. Dels tycker många, inklusive mig själv, att det är väldigt ojämnt i svårigheterna. (Men här vill jag faktiskt påpeka en sak och det är att de lättaste studierna i min karriär har varit inom samhällsvetenskaperna, inte inom humanioran. Så det är inte typiskt för humaniora egentligen.)

Men det är tveklöst så att humanioras dåliga rykte delvis beror på att det finns ämnen inom humanioran vars akademiska existensberättigande är värt att ifrågasätta. Då menar jag inte bara för att det skulle vara snävt, utan för att det rent vetenskapsmässigt är av svag kvalitét ibland. För mycket subjektivitet, relativitet och postmodernism. Men ibland precis tvärtom, för mycket tro på sanningar, inom fält som inte har några. De bästa ämnena inom humaniora håller sig precis i mitten, och är självkritiska. Här vill jag tex placera arkeologi, som oftast är utmärkt vetenskapligt – men inte alltid. Det går därför inte att säga något generellt om något. Det finns säkert utmärkta men även helt värdelösa kurser i arkeologi i landet.

Men till det Åsa skriver om ”självständigt, innovativt, effektivt – som kan söka och sålla och processa information, analysera och förmedla”.

Jag har aldrig behövt jobba så mycket med att analysera och skriva texter med bra språk som jag har fått göra under mina geologistudier. Av den enkla anledningen att i naturvetenskap får man inte svamla på och fylla ut med snack om metodik och liknande. Aka ”ordbajsa”.

Därför så måste man således öva upp det konkreta och koncisa språket istället för det flärdiga och smått poetiska subjektiva som tillåts i humaniora. Jag kommer på mig själv många ggr att skriva allt för personligt och allt för ”läsvänligt” för mitt eget bästa nu när jag skriver inom geologin. Så jag håller inte med om att jag har dragit så mycket nytta av humaniorans alla språkövningar. Tvärtom nästan.

Det beror såklart på vad man ska jobba med. Alla skrivande yrken, tex journalist, då är långa och tunga humaniorastudier självklart meriterande för ens språkförmåga. Det borde företagen vara medvetna om. Ska du anställa någon till att skriva manualer, så bör de inte bara kunna ämnet, de bör kunna uttrycka sig snyggt och stilfullt enkelt också tex.

Vad gäller ”självständigt” som Åsa också nämner så är det inget jämfört med hur man kastas till vargarna och får klara sig själv inom naturvetenskapen så fort det är dags att skriva något. Där håller jag alltså inte alls med om att humanioran har något speciellt att erbjuda som meriterar. Förvisso är massor av studier självständiga inom humaniora, eftersom resurserna inte tillåter lärarledda undervisningar hela dagarna, men jag tycker inte att man lärde sig något KRING att jobba självständigt för det direkt. Tyckte mest man lärde sig undra ”vad fan man lärde sig”… Men det kan såklart mer vara min erfarenhet som står mot Åsas bara.

Det är bara på den sista punkten som jag instämmer. Det innovativa. Här är naturvetenskaperna mycket mer rigida. Den stora anledningen är ju att all naturvetenskap (ja nästan) jobbar efter tydligt definierad mall som inte kan kringås utan att man lätt hamnar i pseudovetenskapsträsket. Det finns inget utrymme, eller behov av att kunna tänka utanför boxen i de flesta spörsmål. Det är snarare så att man ofta här får problem om man försöker det, för det leder (tyvärr) ofta till fel – och dålig vetenskap.

Vad gäller att analysera och förmedla. Tja, tyvärr är naturvetare dåliga på att blogga tex. Men rent lärarmässigt tycker jag inte de är sämre än humanister. Jag har haft nästan alla mina bästa lärare inom geologin. Inte för att de har varit trevligast, eller kanske de mest lysande talare och pedagoger, men för att de har varit väldigt kunniga på sin sak. Samma känsla fick jag bara sällan inom humaniora där folk snarare blev sura om man frågade ”fel” frågor. Tex som när jag frågade min lärare i antikens kultur och samhällsliv, som pratade om en grekisk väggmålning och vad den avbildade, hur hon kunde vara så säker på detta egentligen? Jo för så var det, det hade många funderat på länge och väl så det kunde inte jag bara trilla in på ett bananskal och ifrågasätta”.

För mig, humaniora i ett nötskal och anledningen att jag aldrig helt trivdes. Detta likställande med fullständigt subjektiva tolkningar som sanningar. Gång på gång.

Nej när jag läser Åsas bloggpost om arbetmarknaden och humanisternas rykte så är jag glad att jag slipper tänka på saken mer. Humanister behövs, men inte i de proportioner vi ser idag. Sverige har inte oändligt med pengar och därför måste man prioritera med de pengar som finns.

Det är t ex vansinnigt att samhället utbildar 250 nya arkeologer varje år (varav merparten sen aldrig får jobb som det). Fullständigt vansinne. De pengarna kunde definitivt ha gått till mer utilitaristiska ändamål. Det är inte så att det inte är trevligt och bra att vi får en massa människor som läser en massa ämnen och vidgar sina tankar och synsätt. För nog förstår jag att det säkert på något sätt, något abstrakt sätt, blir kunskaper som vederbörande kan dra nytta av ändå. En geolog med en massa poäng i historia och arkeologi tex. Det kan säkert ge mig sätt att tänka som andra geologer inte har. Garanterat tror jag det är så t om. Men inte lika konkret nytta, som samhället skulle ha av några dussin till platser på läkarprogrammen varje år tex. Tyvärr är det så. Därför borde man också prioritera.

Jag tror att en åtstramning på antalet platser för studenter också skulle lösa en del andra problem. Ju färre som utbildas, desto mer prestige och lön lär bli resultatet också. Inget yrke drar nytta av en inflation i antalet utbildade.

Annonser
Det här inlägget postades i Filosofi & akademiska frågor, Geologi, Historia & arkeologi, Studierna. Bokmärk permalänken.