I rymden vet man inte vem som lyssnar…

Vi skickar och har skickat ut massor av signaler och saker i rymden för att berätta för alla vilka vi är. Vissa ofrivilligt som ett resultat av etermedias framväxt. Men andra saker fullt medvetet.

Filosofin bakom detta har byggt på två grundtankar. Dels tron på att om man visar sig snäll så möts man av snällhet åter, dvs en slags gyllene regel som vi tror gäller för alla i universum, inte bara oss själva, men även garanterat på en total frånvaro av problematisering kring huruvida det är smart att göra så här eller inte, mera känt som ”dumhet”. Att öht anta att den gyllene regeln om etik skulle vara norm i universum, när den bara undantagsfall följs här på jorden, den enda plats vi vet att den finns på med säkerhet, så tänker man rätt jävla naivt må jag då säga.

Den berömde astrofysikern Stephen Hawking höjer nu ett varnande finger vilket måste ses som ovanligt i de annars så politiskt korrekta och oskuldsfulla naturvetenskapliga kretsarna. Jag kan bara instämma. Vi bör fortsätta lyssna på universum. Vi bör fortsätta titta. Mer än vi gör idag. Mycket mer. Av vetenskapliga skäl framförallt, men även av säkerhetsmässiga.

Men vi bör inte ropa ”Här är vi!” ut i kosmos innan vi vem (om det nu är någon) som lyssnar och tittar. Lika lite som man ska anta att någon främmande civilisation är farlig, så ska man heller inte anta att det är vänskapligt sinnad. Därför gäller försiktighetsprincipen först. Titta först, lyssna noga, tala sen.

För det är bara att vända på situationen. Hur smart är det ur en rymdvarelses perspektiv att signalera sin existens ut i rymden och så snappar vi på Jorden upp signalen. Homo sapiens. En skoningslös varelse som på sitt CV har folkmord, massförstörelsevapen, rovdrift, plundring osv. Vi behöver bara titta till oss själva och vår egen historia för att inse hur jävla korkat det är att ropa hej till någon man inte ens har hunnit titta på. Det är kanske t om därför som vi inte sett något eller hört något. Andra är kloka nog att inte basunera ut sin existens.

Det är möjligt att vi är de värsta och hårdaste jävlarna som finns i kosmos och inte har något att frukta, men vi kan lika gärna vara gullungar jämfört med andra varelser där ute. För att veta, så måste man lyssna och titta efter.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra vetenskaper, Idioter & idioti, Science Fiction. Bokmärk permalänken.

En kommentar till I rymden vet man inte vem som lyssnar…

  1. Dennis Nilsson skriver:

    Stephen Hawking gör detta förmodligen för att ena mänskligheten.

    Vi lägger våra inbördes bråk åt sidan när vi har en gemensam ”fiende”. Detta är det som oftast enat oss.

Kommentarsfältet är stängt.