Rätten till död

Självmord. En av de mer sorgliga sakerna som finns att tänka på.

Det är och förblir rimligt att en människa måste få bestämma över om hennes liv ska fortgå eller avslutas. Det känns som en av de få saker där man verkligen inte kan säga att någon annan har mer rätt att besluta i frågan. Därför är det ju så oerhört tragiskt att svårt handikappade personer nekas denna möjlighet, då de inte kan avsluta det hela utan hjälp.

Jag anser att man alltid ska försöka avråda folk från att ta sina liv. Jag anser även att det ska finnas en aktiv insats för att stoppa upp självmord i samhället. Merparten av alla självmord är nämligen inte ”logiska”, utan är ett resultat av människor som är djupt olyckliga av kliniska skäl. De har en depression som gör att de inte längre kan tänka normalt. Jag har själv varit på botten, jag vet precis hur det känns och hur likgiltig man blir med allt. Men jag vet också om att det inte alltid är tankar grundade i det rationella. Utan när allt blir nattsvart, så kan man inte längre ens se ljus tillslut. Depressionen förstör ens förmåga att tänka.

Därför ska man alltid försöka avråda och stoppa självmord hos folk som inte lider av dödliga sjukdomar osv. Inte helt stoppa såklart, men det ska arbetas för att avråda.

Men det finns som jag redan sagt en viss gräns. När någon gång på gång försöker ta sitt liv, eller när vederbörande defakto lider av en obotlig sjukdom, som kanske är smärtsam osv, då är det inte längre frågan om några tillfälliga depressioner. Då är det inte längre frågan om något som kan bli bättre med tiden. Då är viljan att dö fullt logisk, och bör helt tillåtas. Ja ALLA självmord ska såklart tillåtas, jag menade bara att här ska man inte kunna säga nej mer än kanske en gång. Har du dödlig cancer och vill dö utan smärtor, ja då borde du självklart få göra det utan att ens behöva tjafsa, även som handikappad.

Men samtidigt finns ju alla de där gråzonerna. Personer som inte är dödligt sjuka, personer som kanske är totalförlamade av en olycka. Här tycker jag att samhället självklart ska agera bromskloss, men inte stoppkloss. Självklart ska även dessa människor få dö om de känner att deras liv är över. Det är fruktansvärt att höra på människor som säger till andra att ”du vet inte hur du känner dig imorgon” – och ”det finns ju annat att leva för än att bara kunna gå”. Så får det inte gå till. Även människor som kan leva, måste få dö om de vill detta.

Kort sagt, alla har rätten att dö, men beroende på situationen så bör samhället bromsa upp personen olika mycket. Vissa människor som har barn och familjer, god ekonomi osv, och som lider av en depression bör bromsas mer än de som inte lider av mental ohälsa på samma sätt – och har ett ”logiskt skäl” till varför de faktiskt inte vill leva längre.

Passiv dödshjälp har ju i dagarna utvecklats åt det bättre hållet, så att det även inkluderar folk där man mer ”aktivt” måste bidra till processen. Men det återstår en viktig sak, och det är den aktiva dödshjälpen. Den måste också tillåtas.

Rent praktiskt ska aktiv dödshjälp få utföras på våra sjukhus (eller motsvarande) tycker jag. Men bara av personal som själva helt frivilligt vill det, och bara om det sker om två eller fler separata läkare deltar så att ingen enskild person kan missbruka det och leka doktor död på eget bevåg. Alla sådana praktiska saker löser man nog tämligen lätt.

SvD Sydsvenskan

Advertisements
Det här inlägget postades i Filosofi & akademiska frågor, Frihetsfrågor, Religioner, Värderingar. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rätten till död

  1. Anders B skriver:

    Det viktigaste i kråksången, tror jag, vad gäller aktiv dödshjälp är att få patientens medgivande. Det finns ju två huvudsakliga situationer här:

    1 Patienten kan föra sin egen talan. Hur kan man då göra sig säker på att personen ifråga verkligen vet vad beslutet innebär? Skall en gravt psykiskt sjuk människa som tror att demoner kommer ut ur väggarna få ta livet av sig, t ex?

    2 Patienten kan ej föra sin egen talan. Skall då upprättade dokument gälla, som DNR i USA?

    Jag har inga klara svar, men är i princip för att människor skall få dö precis när de vill, möjligen med undantaget att det inte får skada någon annan. Säger möjligen, för den känslomässiga våndan man orsakar andra har jag överseende med, men vad händer om statsministern tar livet av sig? Man hittar honom kontoret med en kula i huvudet och nu har han överlämnat en jäkla massa ansvar bakom sig.

Kommentarsfältet är stängt.