Inför prioriteringsregler för organdonation

Allt färre människor donerar sina organ vid dödsfall visar nyheterna. Det är deprimerande att höra med tanke på att det alltid råder stor organbrist.

Det talas mycket om respekt för olika åsikter, men jag kan faktiskt inte respektera den här åsikten alls att vägra donera organ. Det är fel på människor som inte vill donera sina organ. Grundligt fel. De har inte uppfostrats till empati. De saknar något grundläggande i skallen.

Det är faktiskt så här enkelt: När du är död har du ingen som helst nytta av dina organ, men dessa organ kan rädda livet på en annan stackare. Har man empati i kroppen så bryr man sig mer om andras liv, än sin egen döda kropps påhittade helighet.

Det är vidrig egoism att inte vilja dela med sig av något man faktiskt inte behöver. Den människa som inte vill dela med sig av sina organ efter sin död är inte en humanist. Den har inte någon reell empati.

Jag tycker inte att religion heller ska få vara en ursäkt. Inte om man vill ta emot organ själv. Den som frånsäger sig rätten att ta emot organ – fine, då är det ok, men inte annars.

Och folk som inte är religiösa, ateister som vägrar – ja vad fan har de för ursäkt som håller? Ingen. Bara ren jävla ömklig egoism. Rädda små förvirrade varelser som bara bryr sig om sig själva och som troligen är smygreligiösa på något förvirrat sätt ändå. Det måste de vara som tillskriver sin döda kropp heliga värden och metafysiska egenskaper.

Tänk att leva tillsammans med en sådan människa som vägrar donera sina organ? Det måste ju märkas på massor av sett vilket egoistiskt svin vederbörande är i grunden. En sådan här egoism syns garanterat på fler plan än i donationsregistret. Usch!

Jag tycker allt mer att man borde införa ett register, där det tydligt anges om personen i fråga är beredd att donera. Ett register som sjukvården kan titta i, ifall någon behöver organ så att endast de som själv är beredda att donera ska få ta emot organ. Alternativt kan man tänka sig att de som själva är beredda att donera ska få förtur. Alltid förtur. Inte heller ska anhöriga, någonsin, få lov att vägra en organdonation. Det ska endast personen själv få besluta om. Myndig eller ej.

Om man själv vill ha, då ska man själv vara beredd att ge. Så enkelt borde det vara. Och givetvis, det ska man inte kunna ändra fram och tillbaka vid behov heller. Självklart kan man inte bara vid vetskapen om att man blivit sjuk ändra sig och vilja donera organ. Då blir det ingen ändring i systemet.

Fattat beslut ska vara fattat. Obligatoriskt fattat vid ens myndighetsdag eller liknande likt mönstringen typ. Och det ska fan och hans moster till att få ändra på det i efterhand.

Jag är medveten om att det stinker förmynderi om detta, men jag tycker det är viktigt nog att kräva lite av folk i en sådan här fråga där liv och död står på spel.

Annonser
Det här inlägget postades i Filosofi & akademiska frågor, Frihetsfrågor, Medicin, hälsa & psykologi. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Inför prioriteringsregler för organdonation

  1. Peter skriver:

    Jag håller till viss del med dig. Men det finns en stor faktor som man i sammanhanget förbiser, nämligen gränsen för vad som räknas till död, och hur mycket vård som skall satsas på någon som har väldigt liten chans att överleva. För att ta ett exempel: låt säga att jag råkar ut för en bilolycka och hamnar i respirator och behöver massa dyra operationer för att ha en chans att överleva. Den chansen kanske därtill bedöms som mycket liten av en läkare. Samtidigt råkar någon annan ut för en olycka och har bra chanser att överleva om de får organ i rätt tid. Jag är rädd för att man då nedprioriterar vården av mig för att på så sätt kunna få ett organ och då rädda ett liv med stor säkerhet mot att riskera bådas liv, eftersom mina chanser räknas som så små. I det fallet är jag rädd att man skulle ta hänsysn till om jag donerade och avsluta en, enligt läkarens bedömning, hopplös behandling. Men jag som person skulle aldrig gå med på det även om chansen var mycket mycket liten, så vill jag ha den.
    Det här är ju mycket svårt men det har att göra med att jag helt enkelt inte litar på den svenska vården. Rent logiskt skulle ju läkarens beslut vara ok, men inte för mig i denna givna situation.
    Om jag däremot är oåterkalleligt död så skulle jag aldrig drömma om att säga nej. Men denna min oförmåga till tillit har i detta fallet gjort att jag inte gärna fyller i ja på ett donationskort, även om jag i princip inte har något emot att donera när jag verkligen är död!

  2. Daniel skriver:

    Peter: ”låt säga att jag råkar ut för en bilolycka och hamnar i respirator och behöver massa dyra operationer för att ha en chans att överleva”

    Fast grejen med svensk sjukvård är att de inte prioriterar folks behov av vård utifrån kostnader. Dvs de vill inte ta dina organ bara för att du är dyr att åtgärda. Bara om du är omöjlig att åtgärda, vilket är en annan femma. Det finns såklart alltid risken att en läkare kan ge upp lätt, men din vilja att donera påverkar inte det beslutet. Det är konspiratoriskt att tro att de skulle fatta sådana beslut t om då allt dokumenteras och dokumentationen även alltid läses av fler parter. Vad gäller dödsfall är det alltid många inblandade och kontrollerar – så att någon ”drar ur sladden” på dig och det skulle vara baserat på ekonomi – det skulle inte kunna ske utan att folk blev åttalade.

  3. Peter skriver:

    Självklart har du rätt i de flesta fall. Dock har jag ganska ofta stött på arroganta läkare som fattat egna beslut, som är etiskt tvivelaktiga. Om en liknande läkare bara ”glömmer” att ordinera något, så vipps har man ett till organ! Konspiratoriskt- javisst, men i detta fall är jag det. Inte så att jag tror att de på något sätt skulle vara sanktionerat men ändå. Jag har själv vid minst två tillfällen varit med om att läkare, utan att tillfråga oss anhöriga, ordinerat ökade doser av morfin i livets slutskede (visserligen för att lindra smärta) som i båda fallen reulterat i andningsstillestånd och död. Detta är inte heller sanktionerat men förkeommer.

  4. Peter skriver:

    Ursäkta min stavning, jag skriver som en dyslektiker och kontrolläste inte föränn jag skickade kommentaren.
    För att förtydliga. Oavsett ekonomi eller inte så står ju läkaren där med två, emot varandra stående sannolikheter, min osäkra mot den andra patientens större cans att överleva om han snabbt får ett organ. Jag vill ju dock leva vidare, trots att det kan handla om att greppa efter ett halmstrå. Och jag menar i det här fallet inte att dra ut kontakten utan snarare att man bedömer chansen för en lyckad operation så liten så att man inte gör den, och då kan man rädda den andres liv. Även om läkare inte kanske ska tänka så så är jag övertygad om att en hel del kommer överväga detta.

  5. Daniel skriver:

    Men eftersom det dokumenteras så förstår jag inte problemet… Det kan ju inte ske utan att någon skulle märka det, och det är ju inte lagligt att prioritera utifrån sådana saker. En läkare FÅR INTE stänga av livsuppehållande åtgärder för dig så länge du inte är hjärndöd. Det är fullständigt konspiratoriskt att tro att han skulle överväga att låta dig dö – han hade blivit åtalad för mord direkt!

  6. Peter skriver:

    Men jag syftar inte på att stänga av något. Snarare att man gör en bedömning av exempelvis en komplicerad operation som behövs. Den bedömningen skall i sak aldrig påverkas av det jag påpekat ovan (en annan patient som snabbt behöver ett färskt organ, som är oskadat på mig) men jag är övertygad om att läkare hela tiden gör sådana bedömningar. Det finns gott om folk i vårt land som inte får bästa möjliga vård eftersom man del från vissa landsting tycker att det är för dyrt, dels att vissa läkare gör bedömningen att chansen för tillfrisknande är liten varför behövlig vård inte alltid erbjuds!

  7. Daniel skriver:

    Peter: Jag är fullt medveten om att vi både har ojämn kvalité på sjukvården i landet beroende på var man söker vård (och hos vilken läkare man går till!). Att det tar olika lång tid och att resultaten därför kan påverka hälsan rejält hos sökande patienter. Du kan dö i krämpor på ett sjukhus och bli botad för samma på ett annat. Flera variabler kan spela in.

    Men jag talar specifikt om ditt scenario nu. Två farliga olyckor. Det är extremt osannolikt att en läkare, av ekonomiska skäl skulle välja att avsluta din behandling och donera dina organ till en mindre skadad människa. För ekonomin spelar inte roll här vid den här typen av insatser. Läkaren har inte ansvar för budgeten på det viset. Jag tror det finns lagar som reglerar att beslut inte får fattas utifrån ekonomi heller på det sättet.

    Ekonomi som en variabel lär du mest hitta i långvård och icke akut sjukvård. Är du väl inne i systemet, ligger på en akutavdelning efter en olycka, då står ingen läkare där och låter bli att ge dig vård som finns som kan hjälpa dig och som sjukhuset kan tillhandahålla (under den självklara förutsättningen att läkaren VET att det finns såklart). Ett bra bevis på det är att vi har akuthelikoptrar och transporter av patienter mellan sjukhus. För alla sjukhus kan ju inte tillhandahålla expertis i allt. Således ska de skicka vidare dig till annat sjukhus om det saknas utrustning. De skulle inte vägra det av ekonomiska skäl – bara ifall du inte var sjuk nog. Är du dödligt akutsjuk och behöver hjälp fort så kommer de inte räkna ditt liv i kronor och ören innan de hjälper dig.

    Du lär inte dö lättare i en akutsituation bara för att du har skrivit på ett donationskort. Den kopplingen finns bara inte.

  8. Daniel skriver:

    Sen kan man ju givetvis fråga sig om man kan få den bästa vården i världen i Sverige, ens på de bästa sjukhusen. Det tror jag däremot inte alls man kan få. Inte inom trauma iaf. Här finns det nog länder där du har större chans att överleva än här om du har varit med om en dramatisk olycka.

    Av resursskäl och syn på hur det ska skötas. Sverige KAN nog vara segt och byråkratiskt, men om det sker stora olyckor med massor av skadadesom behöver dyr vård så får det kosta vad det behöver har jag har förstått. Sen får långvård och personal lida för det längre fram när pengarna i budgetåret har tagit slut i förtid.

    Men för specifikt olyckor är risken minimal för att ekonomi kan spela in. Det skulle synas direkt i dokumentationen att en patient inte fick den vård som fanns tillgänglig.

  9. Peter skriver:

    Hoppas man får fortsätta på en nu gammal tråd!?
    Jag tror jag beskrev scenariot dåligt och uttryckte mig oklart. ”Sudda ut” allt jag sa om ekonomiska faktorer och att avbryta behandlingar (dra ut sladden s.a. s.)
    Det jag menar är: om en läkare står inför dillemmat att välja på att med stor säkerhet kunna rädda en patient, mot att båda patienterna med mycket stor sannolikhet dör så tror jag att en del läkare väljer det förstnämnda. Och rent logiskt så är det ju inte fel, även om jag tror att det kan strida mot deras etiska regler. Detta är ju något som läkare antagligen i alla tider fått brottas med i ex. krigssituationer.
    Vad jag vill belysa är att man i debatten har glömt frågan om tillit, för jag tror det är precis det som är stötestenen. Jag skulle inte tveka en sekund att ge alla mina organ om jag hade den tilliten. Om jag visste att de gjort allt för att rädda mig och sedan ändå misslyckades….ja då är det så att säga fritt fram! Men jag kan inte släppa tanken på att man inte sätter in alla resurser om man ser på mig som ” ett hopplöst fall” och om jag då med mina friska organ kan rädda någon annan så liggger det för vissa kanske närmare till hands en det skulle behöva vara att klassificiera mig som ett ”hopplöst fall”. Jag är fullt medveten om att jag låter ganska konspiratorisk i frågan och i sak har du helt rätt, men det är ändå något jag tror fler än mig är rädda för. Jag har svårt att tro att så många bryr sig om vad som händer när de verkligen är döda!

  10. Daniel skriver:

    Peter: Ja vad ska jag säga.. jag har tillit, du inte, vi kan nog inte övertyga varandra om något annat.

Kommentarsfältet är stängt.