Ark


Andra och sista (?) delen av Stephen Baxters översvämningsböcker nu avklarad. Den tar vid direkt, eller rättare sagt delvis parallellt med första boken Flood som jag recenserade för ett tag sen. Man får nu hänga med vad som hände ett annat gäng, som är uttagna för att bli besättningsmedlemmar på Ark 3.

Den första arken (Ark 1) mötte vi i Flood, vilket helt enkelt var ett privat skepp med flertalet flyktingar ombord och deras vidare öden i en värld som sjunker under haven allt mer varje dag. Ark 3 är däremot något helt annat, ett parallellt sista desperat hopp hos myndigheter och rika med resurser att skicka ut 80 mycket noga utvalda personer mot ett mål i rymden, mot en annan planet. Den fortsätter också 40 år efter Flood.

Dystopin fortsätter från första boken och första halvan av boken handlar mest om hur projektet tas fram och hur de hela tiden kämpar både mot det stigande vattnet och även horder av överlevande människor som vill fly vattnet. Just här tycker jag om boken mycket. Den är både spännande och grymt dystopisk.

Baxter är nämligen bra på att fånga sociala förändringar. Hur människan ändrar sig efter sin livssituation. Hur folk varken är enkelt goda, eller enkelt onda, utan anpassar sig och sina val just efter situationen. Han lyckas även få in personlig galenskap i den här boken, på ett sätt som påverkar historien.

En liten bonus är att Baxter, kanske för femtielfte ggn i sina böcker här kommer in lite på en diskussion om Fermis paradox (om det finns intelligent liv i universum, varför har vi inte sett eller hört något). Han gillar verkligen det ämnet, men det gör inte mig något, för det gör även jag. Älskar att se begåvat folk hantera det på en nivå som är lite över ”men universum är ju så stort och vi har funnits så kort tid med vår egen speciella teknologi”-svar på paradoxen. För det har man ju hört till leda som naivt genomtänkt förklaring. Baxter tar det alltid två snäpp djupare.

Ark är kanske inte lika engagerande som Flood, men den är fortfarande bra och en naturlig fortsättning på Flood. Tung scifi med en för Baxter ovanlig klang av mjuk scifi. Bra katastrofscifi med många geologiska diskussioner. Jag ger den 3 dränkta människor av 5 möjliga.

Advertisements
Det här inlägget postades i Geologi, Science Fiction. Bokmärk permalänken.