De fruktansvärda talang-artisterna

Ett ypperligt bevis på hur sorgliga människor är måste ändå vara den uppmärksamhet och de hyllningar som talang-fynden Lin Yu Chun, Susan Boyle och Paul Potts lett till.

Snälla nån människor.

Det är jättefint att ni upptäcker lite mer klassisk musik och att sångförmåga inte nödvändigtvis ligger bäst till hos skivbolagens mer normala silikontyngda popartister. Att även ”vanligt” folk kan sjunga. Det är också jättefint att ni upptäcker att det finns fin annan musik än den som är gjord idag. Att man faktiskt kunde göra väldigt fin musik, som håller än idag, för 100 år sen och att det inte måste vara pop eller soul från idag för att gå att lyssna på. Jättefint.

Men snälla helvetes nån, lyssna då på artister som KAN sjunga detta! Lyssna på de som kan hur det ska låta. De med verklig tidslös talang. Inte de med Bert Karlsson-talang.

Är det Nessun Dorma ni vill höra är det ju fan inte Paul Potts ni ska lyssna på. Mannen har ju inte i närheten av tekniken eller känslan som tidernas stora tenorer har. Han är ju som en rostig Lada i en Rolls Royce-affär. Eller Susan Boyle. Nippertippan som svajar mer på stämman en en kraftledning i orkan. Gillar ni showtunes och musikaler, prova lyssna på de som kan sånt likt Elain Paige eller Barbara Streisand eller varför inte vår egen Helen Sjöholm. Det krävs en rejäl portion dövhet för att inte höra klasskillnaden.

Eller nu, det kanske allra mest hemska av hemska ting, den lille och oerhört kuslige Lin Yu Chun och hans antitestosteronfyllda uppenbarelse. Vi snackar någon som är 24 år, men som ser mycket mer ut att vara 4 år. Som en asiatisk Karlsson på taket med hårt åtskruvad pung. Han wejlar som en liten kissnödig flicka. På vilket sätt är det vackert? Skärp er! Tvätta öronen med revaxör! Han är ju olagligt dålig. Och nej, det är inte Whitneys låt han kvider sig östrogent igenom – det är Dollys underbara vemodiga countryballad. Lär er åtminstone det.


Wanted for crimes against music

Annonser
Det här inlägget postades i Musik & Film. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till De fruktansvärda talang-artisterna

  1. Ping: Talang « fetsmart

  2. blommaland skriver:

    nu mår jag verkligen illa.

  3. Ping: EMMIES » Ur RSS-flödet: Geobastard om antitestosteronfyllda “talanger”

  4. Johan skriver:

    Väl rutet! Det krävs en mycket begränsad världsbild för att uppfatta dessa saker som bra.

  5. Daniel skriver:

    Johan: Tackar för kommentaren.

  6. Dr M skriver:

    Hahaha, ja jävlar!

    Men för att vara lite allvarlig: problemet med dessa talangprogramstalanger är inte att de är så vansinnigt kassa egentligen. Så länge de framträder i Britain’s got Talent och liknande TV-program så är de rätt bra. Problemet är när de därefter höjs till skyarna och får skivkontrakt och sådant. Då spelar de plötsligt i elitserien, och ska bedömas därefter, och då duger det inte längre. Paul Potts var småimponerande som total amatör i ett TV-program, och det omdömet står jag gärna för, men i jämförelse med riktiga sångare är han naturligtvis inte i närheten, varken tekniskt eller interpretationsmässigt. Och någonstans där är väl pudelns kärna: hur kan människor inte uppfatta den distinktionen?

    Även den asiatiska pojkvaskern är ju inte utan talang (även om jag också tycker att han massakrerar en av de få countrylåtar som är riktigt lyssningsbara — i Dolly Partons version — men det är ju mer en fråga om tolkning och uttryck), det är bara det att han har en jäkla massa kvar att lära, och en personlighet att utveckla, innan det finns någon anledning att ta honom på allvar som skivartist. Någon manlighetsikon lär han väl aldrig kunna bli, men visst skulle han kunna bli en helt adekvat sångare, om han bara fick chansen att utvecklas istället för att Sony försöker slå mynt av hans kassa Whitney-immitation.

  7. Daniel skriver:

    DrM: Japp, visst är det så, som amatörer är de (rätt) bra. Men när de får skivkontrakt så ska de som sagt jämföras därefter.

Kommentarsfältet är stängt.