Lost – recension

(Spoilervarning)

Sex år senare och sista avsnittet av Lost avklarat. En serie fylld av mystik och som kännetecknades av en viktig sak: Möjligheter och intelligens kring det mesta. Det utlovades ett slut på serien i tidningarna redan under femte säsongen som skulle vara i Losts anda med mystik och spänning.

Väldigt spännande att man då väljer att avsluta serien genom att göra precis tvärtom. Just tveklöst avsluta den, i en övertydlig religiös ton därtill. En pekoral där det är uppenbart att någon (producenterna? finansiärerna? påtänd regissör?) bestämt sig för att ge de mer korkade och dumreligiösa jänkartittarna ett slut som de kunde förstå (trots att det såklart är ett obegripligt slut just pga det istället).

Ingen som helst hänsyn tas till de mysterier och fenomen av rent ut sagt science fiction-karaktär som serien kantats av, utan man lägger ett lock på det och skapar lite av en miniserie i den sista säsongen där man i princip bygger upp till en helt ny väldigt sakral förklaring på allt som känns intryckt. Det stinker av kompromisser och krystade manuslösningar lång väg.

Jag köper inte att detta var ursprungstanken alls med detta ”Limbo-var-svaret”. Hur man får in Dharmagruppen, bunkrar med knappar, Whitmore och alla de skådisar som var huvudroll men som man inte lät komma tillbaka till sista avsnittet som tex Michael vilket gjorde den där Sankte-Pers-scenen då det var dags att lyckligt springa in i himmelriket – var rent ut sagt misslyckat. Den lämnar inte mysterier kvar som jag hade hoppats, den lämnar luckor – vilket är något helt annat och ett tecken på att man skiter i tittarnas intelligens.

”Äh, de tänker nog inte på att det fanns 20 till personer med på planet som huvudroller i säsong 1-5, utan det räcker med att vi tar in ett par av dem som försvann i säsong 1, 2, 3 så tror folk att vi knutit samman säcken och kopplat samman allt. Och detaljer som tretåiga statyer och tidsresor med folk som sen bara slutar spela roll spelar ingen roll alls nu om vi blundar och springer fort ur redigeringsstudion”

Ett riktigt USELT avslut på en mycket intressant och annars bra serie. Fler verkar instämma fast inte nödvändigtvis av samma anledning.

*ropar bu*

Annonser
Det här inlägget postades i Idioter & idioti, Musik & Film. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lost – recension

  1. Pat EM skriver:

    Tror du missförstått slutet lite (obs. enl. min tolkning). Hela serien var inte ”Limbo” – enbart de s.k. ”flash-sideways” under sista säsongen. Detta bekräftades av Christian Shepherd i dialog med Jack. Och anledningen till att inte alla var där på slutet har flera anledningar: 1) Några skådisar kunde/ville inte komma tillbaka – t ex Mr Eko som krävde 5 ggr mer pengar än han blev erbjuden, 2) och denna punkt är den viktiga, inte alla karaktärer såg Ön som det viktigaste i deras liv. Michael behövde mer tid med sin son Walt innan han gick vidare (han är f.ö. antagligen kvar som en viskning på ön i likhet med många av de andra som dött där — om du inte är med på vad jag menar här så bekräftades det av Michael under säsong 4 att viskningarna är andar av folk som dött på ön och inte kan gå vidare). Ana-Lucia (som vi såg i näst sista avsnittet men inte var i kyrkan på slutet) var heller inte redo. Rousseau och Alex har likaså förmodligen en helt annan uppfattning om vad deras ”afterlife” ska vara än de som kraschade på ön. Dharma var viktiga då de var ansvariga för den sidoeffekt som gjorde det möjligt för Desmond att göra Jacobs bror dödlig (deras teknologi resulterade i bunkerns explosion i slutet av säsong 2, vilket gjorde Desmond till den han var).

    Det var inget perfekt slut, och många frågor finns kvar. Men de viktigaste, i mitt tycke, besvarades, och jag är glad att vi inte fick alla svar enkelt serverade. Det hade inte varit Lost om inte varje svar lett till en annan fråga, precis som det gjort under 6 säsonger…

  2. Paulus skriver:

    Med tanke på att producenterna från första början sagt att Lost handlar om personerna och inte mysterierna så tycker jag på sätt och vis att slutet var ganska lyckat, bortsett från de kväljande religiösa tongångarna när dörrarna öppnas och ljuset skiner in.

    Däremot kan man ju tycka att de inte borde presenterat mysterierna på det sätt de gjorde om de nu egentligen inte var så centrala för historien. Det känns som om de inte riktigt fokuserade på rätt saker helt enkelt…

    Min slutkänsla efter sista avsnittet var mest ”jahapp”, varken förundran eller ilska. Det funkade, men kunde varit rätt mycket bättre.

Kommentarsfältet är stängt.