En renodlad geologiblogg på engelska

Tack till er som har behagat ge mig respons på mina svenska geoposter, men överlag har jag kunnat märka att det enda folk kommenterar på är allt som inte är geologiposter. Intresset för geologi och paleontologi är mycket svagt i Sverige.

Jag kommer därför återskapa mitt engelsspråkande bloggande, för att locka till mig fler läsare igen till bloggposter om svensk geologi/natur. Jag kommer troligen fortsätta blogga geoposter även här, dvs korsposta saker, men annars så kommer allt sånt hädanefter helt skötas på min renodlade engelskspråkiga blogg. Man vill ju ha lite respons när man skriver så det blir nog den bästa lösningen. Adressen får ni när bloggen är igång.

Advertisements
Det här inlägget postades i Biomineralogi, Geologi, Mineralogi & petrologi, Paleontologi, Personligt, Tips, Utflykter & exkursioner. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till En renodlad geologiblogg på engelska

  1. Mikael skriver:

    Har alltid varit intresserad av paleontologi och fossil och uppskattar starkt dina inlägg och inte minst bilderna, men jag är ju trots allt en fullkomlig amatör på området och känner inte att jag har något vettigt att tillföra.

  2. Henrik Brändén skriver:

    Hej,
    Det du tar upp här är knepigt; jag läser med intresse många av dina geologiska bloggposter, men eftersom jag inte är geolog har jag av naturliga skäl inte så mycket att säga (annat än att jag naturligtvis av artighet borde lämna uppmuntrande tillrop när jag lär mig något ovanligt spännande). När du däremot skriver något politiskt jag inte håller med om rinner det däremot lätt ut ett polemiskt inlägg i kommentarsfältet. Och ändå är det ju för din populärvetenskapliga insats jag besöker bloggen.
    Så blogga på om ditt ämne!!!

  3. Daniel skriver:

    Henrik: Jag lär fortsätta här på svenska med. Dubbelposta en hel del.

  4. Christer skriver:

    Jag vill ställa en geologisk fråga till dig. Det handlar om en bok från 50-talet, Havet på Tidens förlag. Författaren var Rachel Carson, hon som senare skulle skriva ”Tyst Vår”. Den svenska översättningens förord var skrivet av en göteborgare, en professor i oceanografi, som ju handlar om det som ligger ovanpå 70 procent av din geologi.

    Ett svenskt oceanografiskt fartyg hade efter kriget tuffat runt och mätt havsdjupen. Utanför Europas och Amerikas kuster hade man sett floddalar fortsätta ut i havet, över kontinentalsocklarna och nedför kontinentalbranterna, ända till två kilometers djup! Ett av hennes exempel var Hudsonfloden.

    Carson angav dalarnas ålder till någon million år, men hon fann observationen omöjlig. Ett så mycket lägre vattenstånd i havet var helt otänkbart. Hon verkade tveksam till hypoteser om strömmar av slam, utan överlät åt framtida forskning, att hitta en rimlig förklaring.

    Är det du som är den framtiden?

  5. Daniel skriver:

    Christer: Det är inte gamla floder du ser utanför dagens flodmynningar, utan undervattenskanjoner orsakade av utströmmande vatten från floden som eroderar sig fram. Det kan ske på vissa platser beroende på havsbotten. Det krävs vissa förutsättningar, tex att floden rinner ut just i närheten av en kontinentsockel. Om vattnet som rinner ut från floden är kallare än havet det möter så kommer det rinna längs med botten en bra bit ut.

  6. Christer skriver:

    Kanjonerna är väl gamla flodfåror. Istidens strand låg i alla fall 120 meter lägre än dagens. ”I närheten av en kontinentalsockel”? Har jag missuppfattat vad en kontinentalsockel är?

    Men Carson fann djupet uppseendeväckande. Har det blivit mindre uppseendeväckande de senaste 50-60 åren? Hon var ju oceanograf, alltså specialist på vattnet i havet och hur det uppträder. Exakt vad är det vi vet idag, som hon inte visste?

  7. Daniel skriver:

    Christer: Jag kan ju inte vara 100% på vad du menar nu eftersom det kan vara olika från plats till plats. Men jag menar iaf de kanjoner som återfinns på kontinentalsockeln (shelfen) eller på kontintentalbranten ut mot djuphavet. (sådana som du ser på dessa bilder: http://oceanexplorer.noaa.gov/explorations/06davidson/background/geology/media/davidsonmap_600.jpg )

    Dessa ses i regel som tre saker.

    Ett resultat av uppsprickning (dvs tektonik).
    Ett resultat av debris flow (alltså ”ras”).
    Ett resultat av erosion genom undervattensströmmar som uppstår nära flodutlopp.

    Beroende på vilka kanjoner du menar kan svaret vara olika eller bara en kombination faktiskt. Jag har ingen aning om hur forskningen har utvecklats kring dessa, men de framställs inte som speciellt märkvärdiga idag iaf.

    De är iaf garanterat ytterst sällan (eller alls) rena ”fossila” rester av floder. De flesta sådana här återfinns nämligen i gränserna mellan shelf och djuphav – långt under de gränser där en lägre havsnivå orsakade. Men givetvis kan man inte vara helt säker på alla. Jag skulle tro att merparten har med debris flow (ras) och materialtransport att göra.

    Den grundläggande (och det här säger jag inte för att låta arrogant) sedimentologin säger att materialtransport fungerar så här, även under ytan. Den skiljer sig inte nämnvärt från den ovan land, utan processerna fortsätter under ytan. När sediment avlagras utanför en flodmynning på shelfen, så kommer den förr eller senare börja rasa ut i djuphaven också (något på en höjd faller alltid ner – pga att gravitationen är den starkaste erosiva kraften på jorden).

    Jag tror inte det här är så ny kunskap om jag ska vara ärlig utan din expert på oceanografi var nog bara inte så värst intresserad av vad sedimentologer hade att säga. Det vore inte första ggn som en expert av stolthet inte skulle vilja lyssna på andra experter inom ett fält som hanterar samma saker. 🙂

    Fast det är klart. 60 år sen är rejält lång tid. Jag ska inte svära på att sedimentologikunskaperna inte har utvecklats rejält under den tiden.

  8. Christer skriver:

    Jag googlade på ”rachel carson the sea around us” och fick som 3:e svar ”The sea around us – Google böcker, resultat,” där boken finns.

    Den tillhör Googles inskannade bibliotek. På sidaorna 81 och 82 kan du läsa, att att Hudsonflodens undervattenskanyon ringlar sig fram över mer än hundra miles av kontinentalsockeln. Det finns även en kommentar skriven tio år senare, som påpekar att ingen lösning nåtts. Ras över en kontinentalsockel, som sluttar ca 200 meter på närmare 200 kilometer är inte troligt.

    Även kontinentalsockeln i Biscayabukten är bred. Där är hennes exempel floden Adour, men jag hittar det bara i den svenska utgåva jag har.

  9. Christer skriver:

    Ett annat geologiämne.

    Jag försökte en gång räkna på den jordskorpa, som sägs ligga och flyta ovanpå magman. Det var efter att ha läst en kvällstidnings förklaring av jordbävningar m.m. och tittat på dess grafik.

    Jag hittade uppgifter om temperaturens ändring per kilometer i något lexikon. Resultatet blev att havsbottnen borde vara flera hundra grader het, och våra skosulor får inte vara av gummi, för då smälter de.

    Sedan läste jag att jordskorpan består av 4-8 procent vatten. Magman är tusen grader eller mer. Varför befinner vi oss inte på en allmän rymdfärd, framdrivna av ångkraft?

    Har jag tänkt rätt, när jag antar att jordskorpan ligger på ett stim sköldpaddor av stelnad mantel, och att den smälta magman finns flera hundra kilometer längre ned? Det skulle i så fall innebära, att det som en lekman skulle vilja kalla jordskorpa är mellan 100 och 700 km tjockt. Det geologer kallar jordskorpa är bara fuktig mineral, som blir flytande vid tryck. Det formar sig som en skål under Grönlands och andra glaciärer.

    Hur såg i så fall skålkanten ut runt vår nordeuropeiska istidsglaciär. Runt Amerikas? Finns det teoretiska kartor?

  10. Daniel skriver:

    Christer: Jag har väldigt svårt att kommentera dina beräkningar när du inte redovisar dem ordentligt alls – att beräkna avkylning av jorden är oerhört komplexa saker där både termodynamik och nukleära processer påverkar resultatet. Mineralers ledningsförmåga av temperatur är inte direkt enkla saker – och om du som inte läst geologi försökt dig på det så misstänker jag att du rimligen saknar de flesta variabler som måste tas med. Jag är inte ens säker på att jag klarar det då det ligger på väldigt avancerad nivå kring termodynamiska beräkningar. Så när du säger att du räknat på det, så vet jag att du inte kan ha gjort ens i närheten rätt. Det där med avkylningar och värmeledningsförmåga kring mineral är bland det svåraste som finns kring geologin. Det är en av problemen som gör att granitbildning fortfarande är delvis lite av ett frågetecken. Förenklat: Hur magman stelnar och kristallisationen kan ske utifrån och in samtidigt som värmen går inifrån och ut. Om du tror att du kan förenkla det till en liten formel hemma på kammaren är du gravt oinsatt. Men det är såklart skoj att du är intresserad.

    Sen: När du tex pratar om vatten i jordskorpan kan jag inte veta vad du åsyftar. Menar du vatten på jordskorpan (hav), menar du vatten i sprickor (porvatten) eller menar du vatten inne i mineralets kristallstruktur? Det sistnämnda är tex inte flytande, utan en del av kristallstrukturen.


    Sen2:
    Det är bara grönland som är ordentligt skålformat idag. Antarktis är flackare. Den isostatiska effekten på den FASTA berggrunden (den blir inte mjuk av tryck, men manteln under är plastisk och ger med sig så att den kan bukta neråt). Detta återställs när isen försvinner. Det blir alltså inga kanter. Det blir det inte på grönland heller om isen skulle försvinna. 15 000 år och Grönland skulle vara ”platt” igen.

    Angående Hudson Canyon: Det jag kan hitta om specifikt den kanjonen i artiklar säger att det är en undervattensströmdriven kanjon som påbörjade sin utformning när istiden var (då havsytan var lägre). Det var stora utflöden från isarna ca 10000 år sen som rimligen startade det hela på den sandiga blottade shelfen. Det är inget mystiskt alls som sagt. Sen har den expanderat och fördjupats genom årtusendena och idag drivs den och eroderas av undervattensströmmar från floden. Dessa är tydligt bevisade av studier.
    http://pubs.usgs.gov/of/2004/1441/index.html

  11. Christer skriver:

    Det jag läst är bara en mängd artiklar och böcker i naturvetenskapliga ämnen, och jag har bara gjort överslagsberäkningar, för att se om det jag läst verkade rimligt. Jag fann då, att jag måste fråga någon som vet bättre.

    Temperaturändringen per km var då jag läste det i NE 15-25 grader/km i jordskorpans övre delar, så djupt man kunnat borra. Om jag betraktar hela jordklotet, är väl en genomsnittlig siffra relevant. I sedimentära bergarter uppgavs det kunna var 35 grader. I urberget angavs siffran till 10-22.

    Antag att lavan under jordskor­pan har temperaturen +1400 grader C. Om skorpan under djuphavsbott­narna är 5-15 kilo­meter tjock bör tempera­turen på bottnarna vara över eller mycket över +1.000 grader C. Kvällstidningens grafik och NE försåg mig med information, som jag inte fick ihop.

    Att det ”fasta berget” innehåller totalt 4-8 volymprocent vatten kommer från ”Haven” av Hickling/Brown, Forum 1981. Lånade på biblioteket, men har noterat siffran och källan. Femtio kilo­meter jordskorpa innebär i så fall upp till fyra kilometer vatten under fötterna, även i Sahara!

    Var jag läst, att jordytan går i vågor vid svåra jordbävningar, kommer jag inte ihåg, trots att jag läst det på flera håll. Om den fasta berggrunden inte blir mjuk och böjer sig av tryck, då ligger den väl som ett skyddande pansar över den elastiska manteln. Varför skall då manteln böja sig?

    I sin bok skrev Rachel Carson, att spåren av skålkanten finns kvar utanför USA’s kust. Den påstods ha brutit av Hudsonflodens kanjon, vilket jag tolkar som att en stor sjö bildats. Till slut blev det ett vattenfall och floden fortsatte vidare mot havet.

    Skålkanten försvinner givetvis, som du säger att den grönländska skall göra, om isen försvinner. Men har vi inte haft en här också? Jag tycker att tanken på glaciärer, som ligger och flyter i en relativt mjuk jordskorpa, verkar trovärdig.

    Jag märker dock själv, att det uppstår en del frågor, det är därför jag hoppas på dina kunskaper.

  12. Daniel skriver:

    Christer: Det börjar bli en lång diskussion så jag tänker kommentera din text rakt av nu för säkerhets skull.

    Det jag läst är bara en mängd artiklar och böcker i naturvetenskapliga ämnen, och jag har bara gjort överslagsberäkningar, för att se om det jag läst verkade rimligt. Jag fann då, att jag måste fråga någon som vet bättre.

    Det är en väldigt svår sak att beräkna som det fortfarande sker mycket forskning kring. De siffror du ser är uppskattningar av ideal – men några sådana finns inte i världen egentligen.

    Temperaturändringen per km var då jag läste det i NE 15-25 grader/km i jordskorpans övre delar, så djupt man kunnat borra. Om jag betraktar hela jordklotet, är väl en genomsnittlig siffra relevant. I sedimentära bergarter uppgavs det kunna var 35 grader. I urberget angavs siffran till 10-22.
    Antag att lavan under jordskor­pan har temperaturen +1400 grader C. Om skorpan under djuphavsbott­narna är 5-15 kilo­meter tjock bör tempera­turen på bottnarna vara över eller mycket över +1.000 grader C. Kvällstidningens grafik och NE försåg mig med information, som jag inte fick ihop.

    Vi har konvektionsströmmar i manteln där värmen får materialet att sakta rotera och stiga (likt kokande vatten, fast mycket mycket saktare). Det är två saker i din syn på det hela som jag misstänker ställer till det för dig. För det första är det inte flytande lava överallt under jordskorpan, utan du har en plastisk mantel först som fungerar som buffert (kallas astenosfär – http://en.wikipedia.org/wiki/Asthenosphere). Den smälter upp i vissa zoner – och där får du lava. Det sker tex när vatten tränger in, då det sänker temperaturen. Så ha inte en bild av att hav av lava med en jordskorpa som flyter ovanpå, det är inte korrekt.

    För det andra så tränger värmen ut hela tiden. Det är därför vi öht har tektoniska rörelser. Det som får våra kontinenter att flytta sig är kontinentaldriften, och den drivande grundkraften här är värme från jordens inre. Det är därför som tex Atlanten expanderar i centrum längs en lång sprickzon. Där möts två konvektionsströmmar som cirkulerar och värmen tränger ut i centrum. Det byggs ny havsbotten med flera cm varje år där värmen så att säga tränger ut. Det gör också att kontinenterna såklart måste sjunka på en annan plats, som tex de gör under Anderna/USAs västkust. Jag hoppas innerligt att du känner till kontinentaldriften, för den ger svaret på din fråga varför berggrunden inte är varmare än den är – värmen leds ut på vissa punkter helt enkelt. Tack vare konvektionsströmmarna. Du har alltså inte ett varmt strålande flytande hav som bara strålar värme rakt ut, utan denna värme leds genom cirkulation till de ställen där jordskorpan expanderar (havsryggar). Du kan göra en jämförelse om du tycker det är märkligt: Koka vatten i en gryta, värmen från vattnet kommer ledas ut som vattenånga primärt och inte genom strålning, och denna ånga går inte genom locket eller väggarna på grytan, utan genom skarvar. Vattenångan är motsvarigheten till lavan som bygger ny havsbotten i havsryggarna.

    Titta på den här artikeln i wikipedia så förstår du var värmen tar vägen:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Seafloor_spreading

    Fransk kortfilm där konvektionsströmmarna syns:

    Att det ”fasta berget” innehåller totalt 4-8 volymprocent vatten kommer från ”Haven” av Hickling/Brown, Forum 1981. Lånade på biblioteket, men har noterat siffran och källan. Femtio kilo­meter jordskorpa innebär i så fall upp till fyra kilometer vatten under fötterna, även i Sahara!

    Som sagt, jag vet inte vad du menar. Menar du vatten i kristallstrukturen eller i porerna? Det är en rejäl skillnad i påståendena nämligen. Vad jag kan säga är att vattenmättnaden i kristallstrukturen avgörs om vilken sorts berggrund det är. Du kan därför inte alls göra ett genomsnitt. Den marina berggrunden är det som driver upp siffran. Medan felsisk berggrund, dvs kontinenterna, inte alls har samma petrologi. Svensk granit innehåller tex inget vatten alls utom det vatten som finns i sprickor. Metamorf berggrund i Grekland kan däremot ha ett par viktprocent H2O i mineralen – inte flytande vatten då, utan vatten som är en del av den fasta berggrunden. Om du inte förstår vad jag menar (vilket jag kan acceptera, då vatten i kristallgitter är abstrakt kanske) så tänk på mineralet Opal (SiO2•nH2O). Det kan bestå av upp till 70% vatten. Och inte flyter opaler… Om du slänger en opal i elden så kommer den inte att börja ånga. 🙂

    Var jag läst, att jordytan går i vågor vid svåra jordbävningar, kommer jag inte ihåg, trots att jag läst det på flera håll. Om den fasta berggrunden inte blir mjuk och böjer sig av tryck, då ligger den väl som ett skyddande pansar över den elastiska manteln. Varför skall då manteln böja sig?

    Ja alltså, så oböjlig är inte skorpan. Den spricker upp och omformas såklart. Våra berg är bra bevis för det. Manteln ger med sig av vikten av jordskorpan (plus ev is på skorpan).

    I sin bok skrev Rachel Carson, att spåren av skålkanten finns kvar utanför USA’s kust. Den påstods ha brutit av Hudsonflodens kanjon, vilket jag tolkar som att en stor sjö bildats. Till slut blev det ett vattenfall och floden fortsatte vidare mot havet.

    Ett sådant påstående låter tveksamt faktiskt om jag ska vara ärlig. Det bildas åsar i kanten av en is där löst material ansamlats, men inte direkta berg som kvarstår som en skålkant.

    Skålkanten försvinner givetvis, som du säger att den grönländska skall göra, om isen försvinner. Men har vi inte haft en här också? Jag tycker att tanken på glaciärer, som ligger och flyter i en relativt mjuk jordskorpa, verkar trovärdig.

    Okej det var dumt av mig att kalla det på Grönland för en skålkant… Det är en skenbar skålkant som i princip är unik för Grönland – som troligen är en del av Grönlands egna geologi. Den trycks ner mer i mitten än i kanterna pga isens tjocklek. Kanterna trycks inte upp. De var redan höga från början.

    Det finns inga kanter någon annanstans på jorden heller. Södra isgränsen gick genom Danmark under senaste istiden. Där finns ingen bergskant, bara ändmoräner i ett annars platt landskap av sedimentär berggrund.

  13. Christer skriver:

    ”För det första är det inte flytande lava överallt under jordskorpan …”
    Jo, det var det jag insåg. Du talar om den stelnade övre mantel. Dess delar, kontinentalplattorna, kallar jag skämtsamt sköldpaddor (I indisk mytologi vilar Jorden på en sådan). På paddorna ligger skorpans mineraler. Jag fick ur NE fram, att paddorna kan vara ca 100 km vid kanterna, maxsiffran angavs till 700 km (i mitten?).

    Varje vattenmolekyl medräknad. Författaren ville nog ha en imponerande siffra för populärvetenskapligt intresserad pöbel som mig. Du får tänka på, att det är spåren av populariserad vetenskap du ser i mina frågor. De är amatörglada idéer, förklaringar och hypoteser, som kan behöva en kritisk frisering.

    Bergen veckar sig av tryck. Jordskorpan är plastisk, likt manteln. Det marsianska Olympus Mons är 27 km högt. Tyngdkraften på Jorden formar det plastiska till max 8-9 km. Jag har tolkat det som att jordskorpan liknar en blandning av olikt rinnande sorters deg, och att det innebär en oerhört komplicerad process, en ekvation med många okända. Ungefär så här:

    Indien krockar med Asien. Himalaya trycks upp, bergrötterna rinner iväg nere i djupet och höjderna eroderas. Kollisionens och Himalayas storlek får manteln att bukta sig under berget. Glaciärerna är mindre. Tre km is sjunker ned en km. Isens densitet är en tredjedel av den kanske 50 km tjocka jordskorpans. Då tänker jag, att manteln påverkas lika lite av en glaciär, som havsbottnen av ett flytande isberg. Eller också påverkas den, men inte så mycket. Och skålkanter försvinner mer eller mindre fort beroende på degsort.

    Carsons bok finns delvis på Google Books, t.ex. sid 81 och 82. Jag håller mig till 1955 års svenska utgåva, granskad i geologiskt avseende av fil lic. Gustaf Arrhenius. Fast det var ju bar 35 år efter att Gerard de Geer stred på Sthlms Högskola mot bibelanpassade idéer om de varviga lerornas uppkomst, redan 5 år innan approcessen i USA. Vetenskapshistoria är också kul.

  14. Daniel skriver:

    Christer: Det finns mycket bra ny litteratur. Det låter som du ska uppgradera din boksamling lite nämligen. Geologi är trots allt en vetenskap där en av de mest fundamentala delarna, tektoniken, faktiskt inte blev en erkänd del förrän på 60talet. Idag är det inga geologer som ifrågasätter tektonik. Andra viktiga delar som tillkommit inom geologin därefter är förståelsen för vatten i processerna (hur det påverkar smältpunkter osv). Och på sistone, det jag själv intresserar mig mest för, nämligen biomineralisering – dvs mineral tillkomna under assistens av mikrober.

    Earth: Portrait of a planet av Marshak är nog den bästa ”allmänna” boken om geologi som finns där ute som har mycket fina illustrationer och som förklarar väldigt mycket. Vi har, trots att den är populärvetenskaplig, faktiskt haft den delvis som kurslitteratur på en del kurser. Den är mycket trevlig helt enkelt. Den är rätt dyr, men väl värd sina pengar för den intresserade. Den kan jag rekommendera.

    Du ställde en fråga: De där maximala tjocklekarna på jordskorpan är uppmätta i Himalaya. En sådan veckning sticker både upp i luften, men trycker även på ner i astenosfären (övre delen av manteln som är plastisk – dvs nästan degig)

    Sen säger du en sak som är fel: Du kallar jordskorpan för en del av manteln i din senaste kommentar. Det är den inte. Jordskorpan är totalt unik mineralogiskt gentemot manteln. Det är två helt klart separerade element.

Kommentarsfältet är stängt.